Hörlurar.

Det tog någon natt innan jag insåg att jag inte var så hänsynsfull mot mina arbetskamrater som jag trodde. Jag satt som vanligt med bara ena hörluren till telefonen i, för att höra vad folk runt mig sa. Vad jag aldrig märkte var att ljudet jag hörde från mitt mobilspel inte kom ur hörluren utan från telefonen, så alla kunde höra det. Den tystnar ju normalt när man sätter i lurarna, men när jag tittade efter ordentligt saknades ikonen som talar om att dom är i. Jag trodde först att det var hörlurarna som var slut, men när telefonen inte reagerade på några andra sladdar heller insåg jag att felet nog borde ligga i den. Nu är det så vist inrättat med min telefon att en omstart hjälper mot det mesta, och det gjorde det den här gången också. Under processen insåg jag att jag har ansträngt mig lite i onödan. Jag har gått in bland inställningarna och dragit ner ljudet på signalen, när jag har gått till jobbet, för ljudet till spelet ville jag ju höra. Nu insåg jag att det hörs i lurarna, även om jag sätter hela telefonen på tyst. Det gör jag med en enkel knapptryckning på utsidan. Enligt det kommandot tystas alla ljud, men spelljuden hörs även utan lurar, fast jag har stängt av ljudet på den knappen.

Tidningsprenumeration.

Jag svarar inte i telefonen om jag inte har bild inlagd på den som ringer. Lite orolig blir jag ändå efter att ha hört om människor som har missat viktiga samtal på det viset, så jag kollar alltid upp numren efteråt. Dom flesta brukar vara ökända bland folk som inte gillar telefonförsäljare, och vara lätt att hitta ägarna till. Numret jag klickade bort härom kvällen kom jag däremot inte längre med än att jag kunde se att samtalet kom från Lund. När det ringde igen någon timme senare, tänkte jag låta telefonen vara, så människan fick en chans att lämna ett meddelande. Som tur var tittade jag ändå till telefonen, för då var det hon som brukar sälja lotter för Psoriasisförbundet till mig. Till det numret har jag en bild på deras logga. Hon är det enda undantaget bland säljare och andra med liknande jobb, för hennes samtal tar jag. Jag köper samma lotter varje gång. Någon storvinst har det aldrig blivit, men några gånger har jag vunnit tidningsprenumerationer. Dom första gångerna tog jag korsordstidningar, som jag tog med mig till jobbet, men där sitter jag med telefonen på rasterna numera. Sist valde jag Svensk Damtidning, men fast jag älskar Hänt Extra var den skvallertidningen inte alls i min smak. När jag nu vann igen chansade jag på Allers. Den har jag knappt läst sedan jag var liten. Min mamma läste för övrigt Året Runt, så den får jag väl köra nostalgitripp på, om jag skulle vinna fler gånger. Jag gjorde mig redo att skicka in min lott, men nu hade dom ett jättesmidigt upplägg, där man registrerade den på Internet.

Dörrknackare.

Jag är nästan benägen att kalla det för hemfridsbrott, när främmande människor håller på och ringer på telefon och dörrklocka. Min hemfrid stör dom definitivt. Telefonen har jag helt slutat svara i, om jag inte vet vem som ringer, men med ytterdörren tycker jag det känns värre. Även om jag har tittöga i dörren, ser jag inte så himla noga vem som står utanför. Jag har sett någon variant där man får upp en hel skärm, men så sällan som det ringer på min dörr känns det som överkurs. Nu öppnade jag alltså för någon som visade sig vara en man av utländsk härkomst. Han fick aldrig någon chans att framföra sitt ärende, för han stack fram handen och sa "Trevligt att träffas" på bruten svenska. Efter allt jag har läst på nätet om skumma typer, hade jag inga som helst planer på att släppa honom så nära. Istället drog jag igen dörren framför näsan på honom. Såhär i efterhand har jag funderat på om det kanske bara var en ny granne som ville presentera sig. Eller rentav någon av dom gamla. Det står utländska namn på flera av dörrarna, och jag vet inte hur människorna bakom namnen ser ut. Inte skulle jag känna igen mannen som ringde på heller, om jag såg honom igen. Pinsamt om han däremot känner igen mig efter det här. Var det en granne lär han ha undrat vad svenskarna är för folk, som bär sig åt så. Å andra sidan såg man ju hur det gick för Lisa Holm, som inte var tillräckligt otrevlig mot gästarbetarna.

Banderoller.

Min nuvarande chef verkar ha insett vikten av kompetens. Han har bland annat handplockat en väldigt duktig tjej från sin förra arbetsplats, och lockat över henne till vår. I veckan visade hon mig en bild som hennes gamla arbetskamrater hade skickat till henne på banderoller till Kährs golv. "Vi gör ju banderollerna till dom", råkade hon säga. Jag förklarade för henne att hennes "vi" numera är kära Kährs och ingenting annat. Själv tog jag inte fel på arbetsplats i veckan, men väl på arbetskamrat. Det är mörkt när jag kommer till jobbet, och på sågverksplanen har jag motljus. Jag hejade på den kille som jag trodde att jag mötte, men när jag sedan träffade honom vid entrédörren, insåg jag att den förste måste ha varit någon annan. Det har kommit så många nya det senaste året att jag bara känner igen hälften. På hemvägen mötte jag en mus. Jag vet inte vem som blev räddast musen eller jag. Den var visserligen minst, men jag tycker det är läskigt med varelser som rör sig snabbt. Man vet ju aldrig om dom sätter iväg åt fel håll i rena förskräckelsen, och jag har förstått att dom är bra på att klättra. På Kvantum igår köpte jag för övrigt plastfickor för första gången i modern tid. Det har legat några gamla i en låda. Jag var inte helt säker på om det verkligen var något jag behövde, men eftersom dom tog slut (även om det tog många år) får man väl anta att jag använder dom.

Paket.

När jag köpte min kapselmaskin från Tassimo hade Kvantum Marabou chokladkapslar till den. Det är möjligt att det var namnet som påverkade mina smaklökar, men när dom byttes ut mot Milka tyckte jag inte att dom var lika goda. För ett par veckor sedan tog dom slut dom också, så när det inte hade kommit nya till förra helgen frågade jag en i personalen. Enligt honom var chokladdrycken slut från leverantören. Jag dricker choklad som många andra dricker kaffe, så jag ville inte riskera att stå helt utan. Även om jag hade orkat masa mig iväg till någon annan butik, så var ju inte chansen speciellt stor att dom skulle ha såna där heller, om dom var slut hos leverantören. Jag har skickat efter från Tassimos webbsida tidigare, när jag ville ha en hållare till mina kapslar. När jag gick in där nu konstaterade jag att Marabou chokladdryck över huvud taget inte fanns längre. Istället för att beställa Milka direkt googlade jag vidare. I en annan butik hittade jag inte bara kapslar från Marabou. Dom var dessutom betydligt billigare än hos Tassimo. Beställde man tillräckligt många bjöd dom dessutom på frakten. Det går, som sagt, åt en del chokladkapslar här, och hur länge det dröjer innan Kvantum får in dom igen vet man ju aldrig. Mitt paket skulle komma till just Kvantum. Jag hade aldrig hört talas om att dom var utlämningsställe för DHL, men det var tydligen ganska nytt. Mig passade det perfekt, eftersom jag ändå har ärende dit en gång i veckan. En rejält stor låda blev det, men med hjälp av spännband lyckades jag få den att sitta kvar på pakethållaren hem i morse.

Mertid och övertid.

Då var det bara en natt kvar att jobba den här veckan. Egentligen skulle det förstås ha varit helg, men så var det det här med mertid. Extra surt kändes det när jag fick veta att dom i källaren, som hade velat ha mer tid, ingen fick medan vi, som inte ville jobba mer än vi gjorde, blev tvingade. Mer övertid var det också tal om på gårdagens strängmöte. Ett möte som vi har blivit lovade att ha var sjätte vecka, men än har det inte hänt på dom nästan två år jag har varit tillbaka på slitytan. Det slår mig att flickan som sa att vi inte hade haft något möte sedan hon kom över till natten var sjuk igår, så nu missade hon det när det väl blev av. Någon var grymt upprörd över att behöva jobba över för att vi inte har förutsättningarna för att hinna köra det vi ska på ordinarie arbetstid. Jag tröstade honom med att det har varit ännu värre. Jag minns hur vi kunde bli kallade till ett mötesrum, där dom hade listat tio övertidssöndagar framöver. Man kunde ange privata skäl för att slippa, men till slut var det så få som ställde upp att man tvingades uppge sina privata skäl också. Numera känner jag att så länge det fungerar att ta ut det som kompledighet spelar det inte så stor roll om jag är ledig nu eller senare. Däremot tycker jag det är grymt märkligt att vissa ska vara helt utan jobb medan dom som har ett tvingas jobba mer än heltid. Att hinna trappa ner lite innan man dör är inte att tänka på. "Tar det lugnt det gör man när man får enrummare med lock" som Magnus Uggla sjöng.

Tjugoandra februari.

Den tjugoandra februari 1980 var jag hemma hos mina föräldrar på Öland. Min bror och hans fru var där, och vi spelade poker hela gänget. Jag minns oss annars inte som en familj som spelade spel när jag växte upp, men jag kommer ihåg att vi spelade poker och frågespel några gånger när jag blev äldre.
När det gäller vad jag gjorde idag för 31 år sedan får jag nog rådfråga min äldste bror med det knivskarpa minnet igen. Då promenerade nämligen han och jag ner till centrum i Kalmar. Där var vi på apoteket, Pajas, Gottegrisen, Domus, där det var skivrea, och Obs. Dom andra platserna kan jag relatera till, men vad sjutton kan Pajas ha varit? Det minns jag inte alls. Senare åt vi räkmackor, och på kvällen hämtade vi våra föräldrar och bjöd dom på mat. Jag föreställer mig att dom kom hem från en solsemester, eftersom det verkar som om vi hämtade hem dom till mammas lägenhet. Jag satt nämligen kvar där till elva på kvällen och drack vin.
Killen på bilden fyller 29 idag. Den tjugoandra februari 1990, när han fyllde två, bodde jag i Oskarshamn. Jag hade umgåtts en del med honom och hans föräldrar tidigare, eftersom vi bodde på samma gård. En del barnvaktande blev det också. Jag glömmer aldrig hur länge en liten knodd som tykändes kunde skrika i ett sträck. Så fort hans mamma klev över tröskeln tystnade han. Familjen flyttade till villa i Björnhult, så på hans tvåårsdag var jag och en kompis där och firade honom. Det jag minns av deras hus där är att det fanns bastu. Kortet på honom är taget ett år tidigare.