Mertid och övertid.

Då var det bara en natt kvar att jobba den här veckan. Egentligen skulle det förstås ha varit helg, men så var det det här med mertid. Extra surt kändes det när jag fick veta att dom i källaren, som hade velat ha mer tid, ingen fick medan vi, som inte ville jobba mer än vi gjorde, blev tvingade. Mer övertid var det också tal om på gårdagens strängmöte. Ett möte som vi har blivit lovade att ha var sjätte vecka, men än har det inte hänt på dom nästan två år jag har varit tillbaka på slitytan. Det slår mig att flickan som sa att vi inte hade haft något möte sedan hon kom över till natten var sjuk igår, så nu missade hon det när det väl blev av. Någon var grymt upprörd över att behöva jobba över för att vi inte har förutsättningarna för att hinna köra det vi ska på ordinarie arbetstid. Jag tröstade honom med att det har varit ännu värre. Jag minns hur vi kunde bli kallade till ett mötesrum, där dom hade listat tio övertidssöndagar framöver. Man kunde ange privata skäl för att slippa, men till slut var det så få som ställde upp att man tvingades uppge sina privata skäl också. Numera känner jag att så länge det fungerar att ta ut det som kompledighet spelar det inte så stor roll om jag är ledig nu eller senare. Däremot tycker jag det är grymt märkligt att vissa ska vara helt utan jobb medan dom som har ett tvingas jobba mer än heltid. Att hinna trappa ner lite innan man dör är inte att tänka på. "Tar det lugnt det gör man när man får enrummare med lock" som Magnus Uggla sjöng.