Hjälp krävdes.

Lysrörsarmaturen i badrummet gav upp andan precis när jag hade varit och handlat förre helgen, så jag fick klara mig utan det ljuset i en vecka. Det finns en taklampa, men jag ser varken att fixa håret eller fila naglarna med enbart den. När glimtändaren har varit slut vid något tidigare tillfälle har det åtminstone blinkat om lysrören där inne. Nu visade lampan inte ett livstecken. Av någon anledning fick jag för mig att det bara fanns ett lysrör, fast jag borde veta att det är två. Följande min kvinnliga logik köpte jag alltså ett lysrör, men att byta till det gjorde ingen skillnad alls. I resten av lägenheten har jag gärna mysbelysning, men i badrummet var jag rejält trött på den vid det laget. Så trött så jag cyklade en extra runda till Kvantum i lördags och köpte nya glimtändare. Som väl var passade jag också på att köpa en pizza, så att trippen inte var helt bortkastad, när jag ändå inte fick igång badrumslyset efteråt. Vid det laget var jag säker på att det måste vara något större fel, så jag felanmälde den på hyresvärdens webbsida. När jag kom hem från lasarettet i måndags lyste det i badrummet igen. Eftersom jag inte var hemma vet jag inte om vaktmästarna har gjort något mer, men dom verkar i alla fall ha bytt både lysrören och glimtändarna en gång till. Återstår att se om det kommer en faktura, eftersom jag egentligen ska bekosta sånt själv.

Trettionde oktober.

Den trettionde oktober 1979 var jag på bio och såg en actionthriller som hette ”The warriors”. Jag minns den inte, och när jag googlar på den låter det inte alls som min typ av film med gängslagsmål och annat. Å andra sidan kan sällskapet ha varit viktigare än själv filmen, eftersom jag var ute med två killar. Nu är det trettio år sedan jag var på bio senast, men som jag minns det fungerar action eller rentav skräck bäst i manligt sällskap. Då får man en anledning att hålla hårt i dom, medan många män mest tycker att romantiska filmer är pinsamma. Sex år senare hade jag ingen tv själv, så jag var uppe hos mina föräldrar i mammas lägenhet och såg ”Lösa förbindelser”. Den serien trodde jag verkligen att jag kom ihåg, men när jag googlar känns den inte bekant alls. Alla gamla serier finns ju att köpa i dvd-boxar numera, så jag kanske skulle se om den. Om inte annat brukar det vara fascinerande att se hur unga alla kända skådespelare var för trettio år sedan. En snabb koll ger vid handen att jag inte behöver gå längre än till SVT:s öppna arkiv. Där finns trettio avsnitt av den serien.

Det bifogade fotot är från oktober 1984. Det är taget på Nordchoklad, innan hårnäten kom, och det räckte att ha mössa. Jag avskydde att stiga upp tidigt redan då, så när det dök upp ett tillfälligt nattskift nappade jag direkt. Min närmaste chef försökte avstyra det, men jag i det närmaste la mig på golvet och sparkade och skrek tills jag fick min vilja igenom. Det slår mig att jag var exakt lika gammal då som många av ungdomarna jag jobbar tillsammans med är nu.

ABGK brann.

Att mina kollegor hann börja jobba över huvud taget igår kväll berodde enbart på att dom var på ABGK ett par timmar tidigare för lite övertid. Bara några minuter efter att dom hade börjat exploderade tre spånfilter. Sånt där sprids snabbt genom fläktsystemet, så dom hade först blivit evakuerade till ett konferensrum och senare hemskickade. Dom meddelade på Facebook att alla var oskadda, och det var skönt att höra. Jag har alltid tänkt mig att hela fabriken kan blåsas ur vid en rejäl smäll. Jobb hade brandmännen hur som helst haft till tre i natt med alla glödbränder som uppstod. Om jag förstod saken rätt kommer inte produktionen igång igen förrän på onsdag. Man hade fått välja mellan att ta ledigt eller att gå där och städa. Jag låg tydligen steget före när jag bokade in min semester.

Idag var jag på lasarettet på förmiddagen och lämnade tillbaka den förhatliga andningsmasken. Nu inväntar jag remiss för att få en bettskena istället. Jag har aldrig gillat tanken på att ha någonting i munnen när jag sover, men förhoppningsvis går det bättre än att ha någonting över både näsa och mun. Att inte andas alls stora delar av sovtiden verkar onödigt spännande. Den lilla snö som kom igår kväll hade försvunnit tills jag skulle iväg, men det blåste svinkallt. När jag väntade på bussen hem igen konstaterade jag att det är tufft att vara rökare. Jag frös i varmaste vinterjackan, men i rökrutan satt en man i bara sjukhusets kortärmade skjorta.

Söndag.

Ikväll fick jag inte riktigt ihop det med hur tidigt skymningen kom, innan det slog mig att vi hade ställt om klockan. Jag hoppas verkligen att jag har ändrat tiden åt rätt håll, men dator, telefon och DVD-spelare ställde om sig själva. Dom borde ju veta. Det är extra spännande eftersom jag har en tid att passa imorgon bitti. Förhoppningsvis slutar vi med allt vridande av klockan fram och tillbaka under min livstid. Ikväll börjar mina arbetskamrater jobba redan om ett par timmar. Alla utom jag jobbar mertid en söndag i månaden, och ikväll börjar dom dessutom tidigare, för att få till lite övertid. Det grämde mig en liten aning att jag missar fikat som en kollega hade fixat till kvällen, men jag hittar säkert något gott i mina gömmor också. Själv tänker jag inte infinna mig på ABGK förrän på onsdag kväll vid halv elva. Innan dess ska jag avnjuta ett par semesternätter. Morgontidningen var försenad både igår och en dag tidigare i veckan. I denna teknikens tidevarv slipper man ringa och fråga efter den. Man reklamerar den över nätet. Då får man direkt veta om tidningen är försenad, och när den kan tänkas dyka upp. Problemet när det hände första gången den här veckan var att jag inte hade datorn på. I telefonen hade jag inte lagt in den nya distributören, och jag tycker att det mesta är jobbigare att hitta i den lilla luren än på en stor datorskärm. Nu har jag i alla fall fixat till mina länkar, så det går lätt nästa gång jag vill veta vart tidningen har tagit vägen. 

Almanacka.

Jag är mycket för att göra och handla saker och ting för säkerhets skull. Jag köper hellre en extra, som jag får slänga, än att jag står utan ett eller annat. Av förbrukningsvaror har jag alltid en extra hemma att ta till så fort den aktuella förpackningen är slut. Har jag någon gång missat att köpa hem den där reserven är därför paniken total. Nu har jag lyckats lura in min frissa i samma tänk. Varje gång jag har varit där har jag alltid bokat en ny tid sex veckor senare. Nu har vi dessutom börjat boka in en tid efter tolv veckor, så att jag har dom två närmaste tiderna bokade just för säkerhets skull. Här hemma skriver jag in allt i min väggkalender, för att kunna slappna av och förlita mig på den. I veckan uppstod problemet att det är ett nytt år om tolv veckor. Jag hade för mig at jag hade köpt nya almanackor, men det var uppenbarligen ett helt år sedan. Åren går bara fortare ju äldre man blir. Nu är i alla fall almanacka för 2019 inköpt, och förutom den där klipptiden har jag skrivit in födelsedagarna för mina närmaste. Bland annat brorsonen och hans sambo, som båda fyller trettio. Åtminstone flickebarnet har haft ångest för det i så pass många år att jag nästan for illa själv av att skriva in det. För övrigt inser jag naturligtvis att dom flesta har kalendrar och annat i dator och telefon numera, men jag vill ha mina på väggen. Där kan jag lätt kasta ett öga för att hålla koll både på dagens datum och vad som förväntas av mig framöver.

Pokaler.

Bowling är en så härlig sport så till vida att åldern inte verkar ha någon större betydelse. Jag brukar skryta med att jag har blivit både Nordchokladmästarinna och Kährsmästarinna i just bowling. Det var åtta år mellan dom båda titlarna. Efter att ha berättat om dom för en ny kollega på jobbet, som bowlar mer seriöst, bestämde jag mig för att plocka fram dom små pokalerna jag har vunnit. Dom andra båda har jag fått för prestationer på skjutbanan. Den finaste vinsten där var annars en medalj, som jag vann vid klubbmästerskapen i Läckeby skytteförening. Min huvudmotståndare hade eget gevär, men jag spöade henne med lånade prylar. Något liknande hände vid bowlingmästerskapet på Kährs. Bara en av tjejerna var bowlingspelare på riktigt. Ju bättre det gick för mig, desto mer nervös blev hon, och sånt är aldrig bra i tävlingssammanhang. Jag slutade bowla helt efter en trevlig sammankomst en fredagskväll. Det var jättemysigt att bowla med en rom & cola inom bekvämt räckhåll, men man hade ingen jättekoll på kroppen. Jag slet mig i ryggen, så jag aldrig har vågat spela bowling mer efter det.

Månen.

Månen fascinerar väl dom flesta. Vissa mer än andra. Jag läste nyligen om en rik kille som ville åka upp och se den på nära håll. Personligen tycker jag nog den är vackrast på avstånd. Jag är lika snabb att ta fram kameran som alla andra när jag ser den. Tyvärr har jag med åren blivit tvungen att inse att man behöver lite proffsigare optik än dan jag har, för att få till en vettig bild på månen. Med lite tur kan det bli som kortet här nedan, men oftast blir det ingenting vettigt alls. Tillräckligt intresserad för att köpa en finare kamera är jag inte. Alla andra lägger upp gott om bilder på månen, så jag får se den ändå. Och så i verkligheten då. Det absolut vackraste jag minns från min barndom är när det bildades mångata utanför kusten. Nu har jag bott inne i skogen i närmare trettio år, så jag har inte upplevt det fenomenet på ett tag. Fast nu slår det mig att det kanske kan bli samma effekt i en insjö. Jag får cykla ner till Linnéasjön nästa gång det är fullmåne, och kolla om det blir någon mångata där.