Blodtrycket.

Jag har medicinerat mot högt blodtryck i många år. Anledningen till att jag började var att det låg på 184/124. Redan 140/90 räknas som högt har jag förstått. När jag i samråd med läkaren skulle välja vilken typ av blodtryckssänkande medicin jag skulle ta, räknade han upp dom olika biverkningarna för mig. Jag minns bara att man fick rethosta av någon sort. Det har jag så det räcker ändå, så det tyckte jag var lite onödigt. Numera är det mest hjärtats extraslag jag skyller på medicinen, fast det förmodligen är en orättvis beskyllning. Dom första åren vågade jag inte byta märke på medicin, fast dom innehöll samma verksamma substans. Det var ett evigt pyssel med att det måste stå på receptet att den inte fick bytas. Apotekspersonalens stående order är ju att alltid ge en den sort som är billigast för dagen. Det märket jag hade börjat med var dessutom ett av dom absolut dyraste. Varje läkare verkar ha sin favorit. Jag har noterat att min nuvarande husläkare skriver ut både blodtrycksmedicin och statiner av ett och samma märke. Dom sistnämnda har jag aldrig vågat börja ta. Den blodtryckssänkande har blivit betydligt enklare att välja märke på själv, sedan jag började sköta alla apoteksärenden på nätet. Där kan man se precis vad som finns som är likvärdigt och vad dom olika märkena kostar.

Onödigheter.

Några få av årets sommardagar har varit så heta att linne har varit det enda alternativet för mig. Jag tål verkligen inte värme, och behöver få lite luft på överarmarna för att inte svimma, när det är riktigt hett. Desto oftare har det varit lite svalt, men så fort solen har tittat fram har temperaturen stigit rejält. Jag hade jacka på några av våra promenader under försommaren, men insåg snabbt att risken var betydligt större att jag skulle bli för varm än att jag skulle frysa. Nio gånger av tio har dessutom solen börjat skina när vi har kommit ut. Jag har sålunda lärt mig att lämna jackan hemma. I tisdags fick jag plötsligt för mig att den kunde behövas igen. Vädret var ostadigt, och skulle det komma en skur vill man ju gärna ha någonting att dra över huvudet. Det blev lika varmt som vanligt, och slutade med att jag fick bära jackan som på kortet nedan. Med facit i hand hade det varit både smidigare och lättare att stoppa ner endera paraply eller regnjacka i min lilla ryggsäck. Regnjackan är både tunnare och lättare än sommarjackan. Löftet till mig själv om att inte bära mig så korkat åt fler gånger, höll inte längre än till dagen därpå. Igår var det inte mer än sexton grader ute och regnet hängde i luften. Jag tog en promenad istället för att cykla, och tyckte återigen att det kändes som en bra idé med jacka. Några hundra meter hemifrån började solen gassa, så det fick bli ännu en promenad med jackan knuten runt midjan. 

Dator och telefon.

Polisen skrev ett inlägg om stulna telefoner och surfplattor. Dom tipsade om att man borde ha IMEI-numret till telefonen antecknat. Kan man ange det ökar tydligen chansen att få tillbaka den, om man slarvar bort den eller den blir stulen. Man fick en instruktion om hur man skulle få fram det där numret, och min spontana reaktion var att kolla det direkt. Sedan kände jag att det var en sån grej som jag mycket väl kunde ha gjort redan, fast jag inte kom ihåg det. Mycket riktigt hittade jag IMEI bland anteckningarna i datorn. Fast då uppstod problemet med att jag inte kunde veta säkert om det gällde min nya telefon. Jag hade inte noterat vilken, och om jag kollade det för mer än två år sedan kan det ha varit i den förra. Nu kollade jag igen, och det var rätt nummer. För säkerhets skull skrev jag till i anteckningen vilken telefon numret gällde. Nästa telefonärende var QR-koden i mitt mobila bank-id. Första gången jag fick anledning att använda den gick det hur smidigt som helst. Sedan dess har jag inte lyckats alls. Nu har äntligen lösningen kommit till mig. Eftersom det är kameran som läser av koden, måste jag förstås vända den kamera som är igång mot datorn. Det hjälper inte att vända telefonens skärm mot datorskärmen, om jag har kameran riktad framåt.

Ständigt närvarande.

Nybro är ett mycket bra val av bostadsort under pandemin. Möjligen hade Emmaboda varit ännu bättre. Där har man så långt knappt haft några fall alls av Corona. Några större skaror av semesterfirare kommer det i alla fall inte till Nybro, även om dom har blivit fler i modern tid. När jag flyttade hit för trettio år sedan, hade någon rolig människa satt en skylt i rondellen med texten ”Siste man släcker lyset”. Jag utgår ändå från att risken att bli smittad är större både på Öland, där jag är född och uppvuxen, och i Kalmar och Oskarshamn, där jag har bott tidigare, än vad den är här. I Borgholm har man fått anställa väktare, som försöker få folk att hålla avstånd. På Gekås varuhus i Ullared verkar trängseln vara lika stor som vanligt. Svenskarna hanterar viruset på många olika sätt. Allt från dom som är ute i svängen som vanligt till dom som inte ens vågar sig till mataffären. Och så alla vi andra någonstans däremellan då. WHO och EU rekommenderar användande av munskydd, men just den biten verkar inte tilltala speciellt många svenskar. Ändå läser jag att allt fler med misstänkt covid-19 vittnar om en sjukdom som aldrig tycks ta slut. Den kommer tillbaka i omgångar med ständigt nya symptom, från envis feber, andnöd och rusande hjärta till yrsel, utslag, blåa tår, diarré och extrem trötthet. Det låter ju inte direkt frestande att känna sig sjuk i flera månader. Den senaste jag läste om som hade gått bort i covid var för övrigt skådisen Hassan Brijany. Han var jämngammal med mig.

 

Tredje gången gillt.

Redan i höstas var särbon och jag ute och snurrade rejält i skogen nordost om vårt bostadsområde. Det äventyret kan ni läsa om här. Då hamnade vi bland så mycket sly och urskog att jag inte kan säga exakt var vi gick. Det mörknade dessutom tidigt på eftermiddagen, så vi hann nätt och jämnt ut ur skogen medan det fanns lite ljus kvar. I början av den promenaden passerade vi installationen på kortet nedan. Sedan dess har jag sett på kartan att Dackeleden borde fortsätta åt det hållet. Vi har gått en liten bit på den flera gånger, och för några veckor sedan gjorde vi ett försök att hitta fortsättningen utan att lyckas. Då vände vi till slut, för att inte riskera att fastna i sly igen. Vi kom förbi den här tunnan den gången också. Jag har extremt dåligt (läs obefintligt) lokalsinne. För mig ser skogen likadan ut överallt runt Nybro, men det här konstverket (?) är onekligen speciellt. Igår gjorde vi det enda vettiga, om man vill hitta rätt på en vandringsled. Vi höll extremt noga koll på markeringarna för densamma. Det visade sig att man skulle vika av från skogsvägen betydligt tidigare än vad vi hade gjort förra gången. Man kom förbi den lilla installationen från det hållet också. Längre fram vek vi i alla fall in i tätare vegetation på rätt ställe, och kom så småningom ut till landsvägen som vi hade tänkt.

 

Ett hjärtligt problem.

Mannen i mitt liv är duktig med att kommentera mina blogginlägg. Jag vill gärna svara på hans kommentarer, så att han ska förstå hur mycket jag uppskattar dom, men vet inte alltid vad jag ska skriva. Därför gör jag det enkelt för mig, och svarar med små hjärtan istället för text. Jag lyckas inte få till några direkt i kommentarsfältet. Istället har jag kopierat från sparade mail som innehöll hjärtan. Dom var röda, och första gången jag använde dom i bloggkommentaren behöll dom sin röda färg. Sedan dess har dom blivit vita, och det tog mig bra länge att klura ut felet. Jag har varit för lat för att leta upp mailen och kopiera dom därifrån. Istället har jag lagt in hjärtana i ett Worddokument, som jag har lätt tillgängligt. Problemet med Word är att programmet fnattar med formateringen. Jag är inte helt säker på vad som händer, men jag kan till exempel inte kopiera en text direkt från Word till bloggen. Då ser det jättekonstigt ut. Jag får först kopiera över den till Wordpad, för att rensa bort allt onödigt. Samma sak hände alltså med mina röda hjärtan, fast med dom fungerade inte Wordpad. Där blev det likadana hjärtan som dom jag kopierade, fast den röda färgen försvann. Den enklaste lösningen, om jag nödvändigtvis vill att dom ska bli röda, är trots allt att kopiera dom direkt från något mail.

 

❤️ ❤️ ❤️ ❤️ ❤️ ❤️ ❤️ ❤️ ❤️ 

Tjugofemte juli.

Mina badvanor har förändrats mycket sedan jag var barn. Då tillbringade jag somrarna mer under vattenytan än över. Jag funderade seriöst över hur dom vuxna som bara doppade sig som hastigast, ens kunde överleva på det. Nu är det mer än tjugo år sedan jag badade över huvud taget senast. Den tjugofemte juli 1972 var jag elva år gammal, och umgicks tydligen med två olika flickor som var året yngre. Först var det tänkt att jag skulle cykla till stranden och bada med den ena, men då blev det åska. Istället var jag där med den andra på kvällen.
Tolv år senare tillbringade jag den här aftonen med flickan på bilden. Vi drack bland annat likör och åt frallor, men förhoppningsvis inte samtidigt. Det ösregnade när jag cyklade hem igen. Två år senare var vi några tjejer som hade möhippa för henne på samma datum, eftersom hon skulle gifta sig. Då hamnade vi på restaurang Cinzano, där vi åt räkor. Kortet är taget sommaren 1985 på min balkong på femte våningen i ett höghus i Kalmar, där jag bodde då.
Den tjugofemte juli 1987 var jag med en kompis på ett evenemang som kallades ”Kalmar dansar och ler”. Jag köpte några lotter, men annars verkar jag mest ha ätit mig igenom kvällen. Varmkorv, macka och våffla var några av dom saker som slank ner. Så var jag inne på hotell Witt och spelade roulett. Jag gick med vinst för en gångs skull.