Slyhelvetet.

I tisdags tog jag en snabb promenad ensam. Istället för att enbart följa den asfalterade vägen, gick jag en bit på en vandringsled genom skogen. Den var bred som en skogsväg, och jag kom ut igen där jag kände igen mig. Den största anledningen till att jag knappt törs vistas ensam i skogen är vildsvinen, men jag såg inte till några såna heller. Igår skulle jag visa var jag hade gått för mannen i mitt liv, och gjorde samma misstag som jag har gjort hur många gånger som helst tidigare. Märkligt att jag aldrig lär mig. Vi kom från andra hållet, och den där vägen kunde ju inte vara så svår att hitta, trodde jag. Självklart lyckades jag leda oss rakt ut i urskogen istället. Man brukar alltid hitta någon stig som hänger ihop med den man går på, men den här gången befann vi oss till slut i natur som såg ut som på kortet nedan. Vid det laget tyckte inte ens mannen, som är familjens skogsmulle, att det var lönt att vända och gå tillbaka, så vi fortsatte kämpa oss fram. Allsidig träning blev det i alla fall bland stockar och stenar. Vi var så nära civilisationen att vi hela tiden hörde en flismaskin och såg ljusen. Problemet var att mellan oss och den fanns ett flera meter djupt grävt dike. Det var inte så mycket vatten i det, men det var för brant för att man skulle ta sig ner dit och upp igen. Det var ren och skär lycka när vi till slut hittade ut och kunde promenera sista biten hem på slät asfalt. Inte var vi så långt hemifrån då som jag hade befarat heller. Återstår att se hur länge jag kommer ihåg att jag helst saknar lokalsinne, innan jag ger mig på något stolleprov igen.