Medicin.

 Tillgången till medicin har varit lite knackig under pandemin. Sånt vi tog redan innan mot andra krämpor då. Jag har läst på nätet om dom som nätt och jämnt har fått tag i sin medicin i tid. Själv är jag en hamster av rang, så det dröjde innan jag behövde oroa mig. Till slut kollade jag när jag handlade andra varor på Apotea, men fick varje gång veta att dom inte hade så mycket hemma som det stod på mitt recept. Till slut kollade jag Apotek Hjärtats sida, och där var det inga problem. Möjligen regeln dom har lagt till medan det är såhär, att man inte får ta ut medicin för mer än tre månader i taget. Försökte man ta ut för mycket eller för tidigt, skulle ordern automatiskt annulleras. Eftersom jag var osäker på hur jag låg till, vågade jag inte köpa någonting annat därifrån samtidigt, men medicinen kom som den skulle. Nu är mitt recept slut. När medicinen också är det, lär till och med jag utnyttja nättjänsten för receptförnyelse. För några år sedan blev jag till och med uppmanad av en sköterska att göra så. Läkaren däremot tyckte att det var en bra idé att kolla trycket någon gång varje år. Det är alltså blodtryckssänkande medicin jag äter. Jag brukar hävda att jag vill göra en läkarundersökning någon gång per år för att få veta vad jag kommer att dö av, men i dagsläget är det väl onödigt spännande att gå in på en vårdcentral om man inte absolut måste.

Övrig karriär.

 Mina sommarjobb som barn hade jag i föräldrahemmet. Det gällde matlagning och disk, men också telefonpassning. Pappa körde fisketurer för turister och jag tog emot bokningar till dom där turerna. På kortet där jag är i full fart med disken är jag nio år gammal. Jag tänkte inte söka någon gymnasieutbildning alls efter nian, men mamma vädjade. Hon bad mig att söka någonting jag tyckte lät kul. Tanken var att det skulle bli lättare att få jobb när jag hade fyllt arton och hade körkort. Jag kom in på naturbruksgymnasiet, men vid det laget hade jag redan jobb och tackade nej. Det gjorde jag senare till ett jobb som jag fick i samma veva som det på Luma metall. Jag minns inte vad arbetsplatsen hette, men ungefär var den låg. Jobbet jag sökte på ett tryckeri fick jag däremot inte. Som jag minns det berodde det mest på att unga kvinnor först förväntades vara hemma med mensvärk och sedan skaffa barn. Fast någon fena på att se att ett tryck var korrekt var jag i ärlighetens namn inte. När jag flyttade till Oskarshamn i slutet på åttiotalet hade jag ett par semestervikariat den första sommaren. Jag städade trappor och körde ut tidningar. Medan jag bodde där uppe tog jag en gång bussen till Mönsterås för en anställningsintervju på en industri där. Hemma i Oskarshamn gick jag vidare i första gallringen som Securitas gjorde, när jag sökte till dom. Fast i den vevan flyttade jag till Nybro och började jobba nattskift inom industrin istället.

Kährs.

 Våren 1990 flyttade jag till Nybro och började jobba på golvfabriken AB Gustaf Kähr. Att jag hamnade där hängde framför allt ihop med att dom hade nattskift. Jag har i hela mitt liv tyckt att den värsta delen av arbetsdagen var att stiga upp i ottan. Jag sorterade slityteskikt i tre år, innan jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Bara ett par månader senare blev jag objektanställd fram till semestern och efter den blev jag tillsvidareanställd igen. Jag stannade på slityteavdelningen i många år, men när nattskiftet lades ner där började jag röra lite på mig. Jag hoppade på ett tillfälligt helgskift på enstaven. Vi stod och handkapade sånt som det sedermera byggdes en automatisk linje till. Det blev mer tillfälligt än det var tänkt, när dom inte sålde nog av våra golv. Några månader jobbade jag helgnatt i robotspacklingen. Vi stod och borrade och tejpade stora hål, för att roboten skulle klara av att spackla dom. Jag blev återkallad till slitytan, när dom fick mycket att göra där. När det blev en nergång där något år senare började jag i sågverket. Arbetskläderna på kortet nedan är därifrån. På vissa ställen där kunde det bli så kallt att till och med jag behövde jacka. Annars var det så pass tungt att slänga med block och brädor, att man jobbade sig varm. Efter ett och ett halvt år där fick jag flytta in i fabriken igen, och arbetade på stommen i drygt ett år. Där handlade det bland annat om faner som skulle hamna på rätt ställe.  På vissa strängar skötte en robot det med varierande framgång och på andra fick man lägga på dom för hand. När jag blev utlånad till ett nattskift som skulle startas upp på slitytan, blev jag kvar där i nästan fyra år, tills jag slutade på Kährs.

OP-kuvert.

 Ett par veckor efter att jag hade fått sparken från OKAB började jag jobba i tryckeriet på OP-kuvert. Bilden nedan är ur en tidningsartikel om företaget. Innan man kunde köra någonting måste man ställa in det man skulle trycka och få det godkänt. Man laddade med kuvert i ena änden på maskinen. Så stod man som jag gör på kortet och samlade ihop dom färdigtryckta kuverten och packade dom i lådor i den andra. Sista veckan jag jobbade där plockade jag stora brevpåsar, så jag överansträngde högerarmen. Det blev en knöl som gjorde ont om jag så bara försökte vrida om en nyckel. Vi tog genvägar som man gör på dom flesta industrier när det är stressigt. En kollega klämde av en bit av ett finger, när hon försökte torka av en vals utan att stänga av maskinen. Några veckor efter den händelsen var jag lite mera försiktig, men snart var jag farligt nära med fingrarna igen. Vi hade ett pausrum en trappa upp, där vi spelade dart och pingis på rasterna. Lönen betalades ut var fjortonde dag. Det var visserligen trevligt dom gånger det hände att man fick lön tre gånger samma månad. Annars var det ingen hit för mig, som levde ur hand i mun på den tiden. När det var dags att betala hyran, var halva månadens lön redan slut. Efter två år sa jag upp mig och lämnade inte bara OP utan även Oskarshamn.

OKAB.

 På åttiotalet lockade Oskarshamn mig. Jag minns hur jag tittade längtansfullt efter bussarna som gick upp dit förbi min dåvarande arbetsplats. 1988 gjorde jag slag i saken och flyttade dit, när jag lyckades få jobb på Oskarshamns Konverterings AB. Vi arkskar papper. Dels i stora automatiska maskiner, där arken susade ut i stora mängder. En speciell läsare skulle göra att vissa papper inte kom med i paketet. Troligtvis strulade väl den funktionen, så man stängde av den. När det sedan var fel långt ner i paketen blev det en massa extraarbete. Vi hade också en gammaldags giljotin där vi skar för hand. Det var tvåhandsgrepp för att skära, så att man inte skulle riskera att skära av sig någon kroppsdel. Å andra sidan stod vi två personer vid den, så jag är inte helt övertygad om att säkerheten var på topp. Skenet skulle hur som helst hållas uppe. Hade man ingenting vettigt att göra, förväntades man åtminstone ha ett papper i handen, och se ut som om man vore på väg någonstans. Jag minns inte om man var mindre försiktig på åttiotalet än nu när det är mycket provanställningar och liknande, eller det bara var så just på OKAB. Den fasta tjänsten som jag fick tog hur som helst slut efter bara ett par månader. Då tvingades man på grund av driftsomläggning friställa ett antal medarbetare enligt betyget jag fick. För mig hade det ändå blivit språngbrädan jag behövde för att kunna flytta till Oskarshamn. Något foto från den fabriken har jag inte. Kortet nedan är taget hemma i min lägenhet vid samma tid.

Luma metall.

 Mellan 1978 och 1982 arbetade jag på Luma metall i Kalmar. Vi spolade över glödtråd från dom större rullar, som den kom på från tillverkningen, till mindre som den levererades till kunden på. Samtidigt mätte vi hur mycket tråd som fanns på varje rulle. Vi satte dom färdiga rullarna på en ställning tillsammans med en lapp med uppgifterna för varje rulle. Dom fördes sedan över till en etikett som klistrades på. Ställningen med färdiga rullar syns på hyllan framför mig på kortet nedan. Vi hade stolar med hjul, för att enkelt kunna flytta oss mellan dom olika maskinerna. Problemet var bara att det hamnade trådändar på golvet. Dom fastnade i hjulen, så plötsligt tog det tvärstopp när man sköt ifrån. Det fanns trådar som inte var tjockare än ett hårstrå. Om någonting gick fel medan man höll på med dom, var det snabbaste sättet att få stopp på spolningen att helt enkelt dra av tråden. Den gången jag glömde mig och försökte göra samma sak med en grövre tråd, höll jag på att skära av mig fingret. Det farligaste på just den avdelningen var nog annars luften. Det stod askkoppar vid arbetsplatserna, och folk rökte medan dom jobbade. Jag tvivlar på att det förekommer idag. Annars syns det tydligast hur länge sedan det var på mitt betyg därifrån. Det innehåller en uppgift om min senaste lön, och den var 5.672 kronor i månaden. Det låter ynkligt nu, men det levde man gott på på den tiden.

Nordchoklad.

 Jag började jobba direkt efter högstadiet. På sjuttiotalet fanns en industri som hette Nordchoklad i Kalmar. Varje höst säsongsanställde dom personal för att hinna få fram allt julgodis. I fyra månader satt jag vid ett löpande band och stoppade olika typer av chokladbitar i kartonger. Det är jag närmast kameran på kortet nedan. Alternativet var att packa cremegrodor i askar. Då satt man å ena sidan vid ett vanligt bord. Å andra sidan hade vi ackordslön, så fort skulle det gå i alla fall. Efter säsongen 1977 dröjde det till 1982 innan jag kom tillbaka till chokladfabriken. När julgodiset var packat var jag nere i Skåne i tio dagar, där jag stod i olika butiker och sålde det. Under den följande våren fick jag ett vikariat i lokalvården, och lyckades så småningom ta mig in i produktionen igen. Dom närmaste fem åren tillbringade jag på kolaavdelningen. Man fyllde på kolamassa i ena änden på en maskin och plockade lådor med färdiginslagna kolor i den andra. Vi tillverkade och paketerade klubbor på samma avdelning. Dels i fem- och tiopack, där man måste se till att få rätt antal i varje påse. Vid maskinerna som slog in klubborna i papper en och en snurrade ett magasin runt, där man skulle plocka ner en klubba i varje fack. Vi hade en liknande maskin som slog in praliner. Den hette Otto. Så fanns det en bana där man körde trillingnöt och några andra godbitar.