Min chef dök in en stund innan vi skulle gå hem i morse. Han fick mig att inse vilken misstänksam jävel jag är. När han frågade hur jag mådde, var mitt spontana svar: "Hur så?" Jag tror alltid att både män och chefer har baktankar om dom undrar något, så han har dubbla handikapp. Det tog mig en halv minut att komma på vad en kollega som gick förbi och hejade heter i efternamn. Det är visst inte så konstigt att jag glömmer allt som är nytt och aktuellt, för all min hjärnkapacitet verkar vara upptagen av gammal och inaktuell information. Det var nämligen hennes namn som ogift som dök upp, så chefen hävdade att hon inte hade hetat så på tjugofem år. Jag har urklippet med vigselannonsen kvar, så när jag kom hem var jag tvungen att kolla. Tjugo år hade hon haft sitt nuvarande efternamn, och det är ju betydligt mer än dom fem jag kan ha känt henne innan hon gifte sig. Det var mest för att kolla vad hon egentligen heter som jag letade upp annonsen, men det har jag redan glömt igen. Jag skyller på att båda efternamnen börjar på samma bokstav. Dessutom fanns det tidigare en tjej till på avdelningen som hette något liknande. Jag har en tendens att röra till det likadant när jag ska lära mig namnet på någon nyanställd. Jag tänker att vederbörande heter likadant som någon annan, men efter en vecka har jag glömt vem det var som hette samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar