Tjugonde mars.

För elva år sedan var den tjugonde mars en lång och intensiv dag. Brorsan i Bollnäs hade fyllt femtio och haft fest kvällen innan. När vi kom tillbaka till lokalen på söndagen för att hämta presenter och annat hade tidlåset flippat ur, så vi kom inte in genom porten. Den hade han ingen nyckel till. Vi fick ringa killen som skulle komma och diska och städa, så han släppte in oss. Så var vi hos min brors före detta svärmor och åt strömmingsflundra. Det var en av mitt livs godaste måltider. Brorsan skjutsade mig till tåget, som skulle ta mig tillbaka till Småland. Mellan Gävle och Stockholm delade jag kupé med ett gäng tonåringar, som hade varit iväg och åkt skidor. Det var ett gapande så man höll på att bli tokig. Nästa sträcka blev jag uppklämd vid ett bord, där man sitter mittemot varann. Man har ingenstans att göra av benen i det läget, och jag får kramp i hela kroppen av att sitta dubbelvikt i flera timmar. Då är jag ändå ganska liten. Det måste vara ett helvete om man är lång. Dessutom kom det en kvinna som hade bokat samma sittplats som jag. Det visade sig att hennes biljett var till dagen därpå! Varför händer allting sånt just mig?! Inte undra på att jag avskyr att åka tåg. Den här gången höll det i alla fall tiden båda vägarna. Och på sista sträckan fick jag tag i en macka med salami och brieost, som jag hade blivit sugen på redan på resan upp. Kortet är från femtioårskalaset. Förutom jag är det mina bröder, min svägerska och deras barn. Jag har inte bett om lov att lägga upp det, så passa på och njut, ifall jag får ta bort det igen. Framför allt då av mig i långklänning, för såna foton finns det inte många.