Strumpor.

Eftersom jag promenerar mycket har jag en tendens att slita hälarna på både skor och strumpor. Skorna inifrån och strumporna utifrån. På jobbet använder jag stödstrumpor. Jag började med det under dom åren jag stod hela arbetspassen. Nu sitter jag minst halva igen, men dom har hängt med. På dom syns det här fenomenet extra väl. Det är bara tunt nät kvar på hälarna, medan resten av strumporna är hela. Jag har väntat på att det skulle gå hål på hälarna, alternativt att jag skulle hinna beställa nya strumpor, så jag kunde slänga dom gamla. Därför blev jag lite snopen när ena stortån tittade ut när jag kom till jobbet igår. Det var inte riktigt där jag hade trott att det skulle bli hål, och jag hade inte sett något när jag tog på mig dom här hemma. Till saken hör att jag är smått allergisk mot allt vad naglar heter, och klipper dom alldeles för korta. Det sticker nästan inte ut något alls, som kan nöta på strumporna. På våningen över min på jobbet var dom krassliga inatt. Killen jag pratade med var genomförkyld. Dessutom strulade det så mycket där uppe att han till och med kunde ha tänkt sig att byta med mig. Han var annars nere hos oss fram till semestern, och brukar inte vilja tillbaka för allt i världen. Så hade en av hans medarbetare gått hem vid elva. Min spontana reaktion var att vi inte började förrän vid den tiden. Söndagsnätterna är så långa, att jag helt enkelt förtränger dom extra timmarna på kvällen.