Tjugoförsta december.

För trettiofyra år sedan var jag i läget där man tar vad man kan få i jobbväg. På den tiden fanns Nordchoklads fabrik kvar i Kalmar, och man packade fortfarande pralinaskarna för hand. Det innebar att man säsongsanställde folk varje höst, för att packa julgodiset. Det här året hade jag precis fått sluta på Luma metall på grund av arbetsbrist. Eftersom båda företagen tillhörde cooperationen, fick vi förtur på säsongsjobben på chokladfabriken. Det jag hoppade på när packandet av julgodis var klart, var att åka ner till Skåne i några dagar och marknadsföra det. Den tjugoförsta december jobbade jag därför från nio på förmiddagen till åtta på kvällen på Obs i Burlöv. Jag och en kollega bodde på Esso motorhotell, och där blev vi bjudna på julbord på kvällen. Sedan åkte vi med ett par killar vi hade träffat in till Kramer. Där dansade jag halva kvällen med mitt livs i särklass kortaste romans. Jag såg honom aldrig mer efter det, men minns honom fortfarande såhär långt efteråt. Åtminstone minns jag hur han fick mig att känna. "Hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig", som Karl Gerhard skrev en gång i tiden.
Fem i sju ikväll är det tjugosju år sedan min farmor somnade in för gott. Mamma hade gått bort i februari samma år. Jag minns hur pappa förundrat sa att han aldrig hade trott att hans fru och hans mor skulle dö samma år. Kortet på farmor är taget åtta år tidigare.