Papphammar.

På min arbetsplats förhandlades det om att stänga produktionen på ett par olika klämdagar, så vi kunde ta ledigt då. När så min närmaste chef informerade om att vi på natten skulle få jobba in en av dom, blev jag lite frustrerad. Igår kväll blev vi inbjudna till information om hela upplägget innan jobbet. Vi ligger i vanlig ordning efter i produktionen, så för att undvika lite av all övertid som körs ville man köra produktionen på dom här klämdagarna istället. Det jag inte fattar är varför man i så fall förhandlade fram upplägget med stängningen över huvud taget. Med tanke på alla artiklar och notiser i media om alla nya beställningar man tar på sig, kan det knappast ha kommit som en nyhet för ledningen att vi inte hinner leverera det vi har lovat. Personligen kände jag mitt nära släktskap till Gunnar Papphammar tydligare än vanligt på vägen till mötet. Jag skulle stämpla in övertid, och på skärmen till stämpelklockan ser jag inte så mycket utan glasögon. I vanliga fall ligger dom i ryggsäcken på vägen till jobbet, men nu hade jag dom på mig under promenaden dit också. Antagligen just därför började det stänka när jag kom halvvägs, och jag kände att jag inte skulle se mycket genom dom när jag kom fram till jobbet. När regnet tog i hårdare blev det läge för paraply. Jag har alltid ett hopfällbart dylikt med mig, men att få upp det ur ryggsäcken och ur fodralet medan det blåste och regnade småspik från sidan var inte det lättaste. Dessutom fastnade min stickade vante i själva mekanismen, när jag fällde upp det. När jag fick välja mellan att gå med handen över huvudet, att förfrysa den eller att slita sönder vanten, kände jag definitivt för att lägga till Papphammar som extranamn.