Jag anser inte att kyrkogårdar är några lekplatser. Därför har jag aldrig riktigt fattat hysterin runt att säkra alla gravstenar, så att barnen ska kunna klättra på dom utan att få dom över sig. Sånt gör man bara inte i min värld. Dom senaste dagarna har det kommit in polisanmälningar om att det har försvunnit stenar, hjärtan och änglar från olika gravar. Om nu kyrkogården tillåts vara en lekplats, så är väl inte det som har hänt så himla konstigt? Vilken unge fattar att man inte får ta med sig en sten, bara för att den ligger vid en grav? Jag bevittnade själv ett liknande dilemma i en av kyrkstallarna i Madesjö i somras. En utställare hade godis med som dekoration. Det var inte lätt att förklara för en liten knate att det inte bara var att ta en bit, fast det låg i precis lagom höjd för det. Något annat som förundrade mig i helgen var den person som hade packats in väl och drogs runt i rullstol i blåsten. Själv var jag tvungen att ta mig till Kvantum och handla. Annars hade jag varit tacksam om jag hade sluppit ge mig ut, för det blåste full storm. Det där med att gamla och/eller sjuka helst av allt vill komma ut i friska luften verkar också vara en allmän åsikt. Själv har jag fått min brorson att lova att aldrig dra ut mig i onödan, när jag inte kan försvara mig längre. Jag är en sån extrem inomhusmänniska, att jag far illa när jag läser om friluftsdagis, där ungarna är utomhus i princip hela tiden, om jag har förstått saken rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar