Den tjugofjärde november 1979 firade vi mina föräldrars silverbröllopsdag med supé hemma hos dom. Vi barn var bjudna med respektive, och jag gjorde missen att bjuda med killen jag just hade flyttat ifrån. Det är tydligen en bra tumregel att inte göra någonting som kan uppmuntra någon att tro att allt kan bli som förr igen. Kortet föreställer silverbröllopsparet. Jag har varit ute och dansat många gånger just det här datumet, och till och med den kvällen var jag på Sandra i Kalmar efteråt. Där spelade en orkester som hette Thor-Erics. Tre år tidigare var jag där på onsdagsdans och dansade till Jigs orkester, och flera år senare spelade Markus. Så har jag varit i Örsjö en gång och i Blomstermåla två gånger på dans den tjugofjärde november. För exakt åtta år sedan tillbringade jag en timme på förmiddagen på ett operationsbord på Kalmar lasarett. Jag hade två basaliom (basalcellscancer) som skulle opereras bort. Straffet för att jag som barn och tonåring blev uppmanad att vara ute i solen, när det var fint väder. Det jag minns bäst från operationen är hur det kändes att få en bedövningsspruta rakt in i ansiktet. Läkaren med det utländska namnet var mycket noggrann. För att undvika att jag skulle få svårt att stänga ögat riktigt eller andra besvär, gjorde han en extra grej när han tog bort utväxten under ögat. När jag skulle ta bort stygnen på vårdcentralen i Nybro, påpekade sköterskan hur exceptionellt många stygn han hade sytt. Direkt efteråt såg jag ut som om jag hade sprungit in i en vägg, och det kändes ungefär så också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar