Sopor.

Jag tog soppåsen med mig ut en kväll när jag skulle till jobbet, men vid dörren till sophuset tog det stopp. Chansen var större att jag skulle bryta av nyckeln än att jag skulle komma in där. Bröt jag av den hade jag ju inte kommit in hemma heller, så jag gav upp inbrytningsförsöken. Att ställa soppåsen utanför bar mig emot. Jag hade cykeln, så jag lät påsen ligga i cykelkorgen över natten. Min förhoppning var att jag skulle lyckas lirka upp låset på morgonen, när jag inte var lika stressad, men det var fortfarande tvärstopp. Att samla sopor här hemma lät inte frestande, men som tur var gick påsen ner i en av papperskorgarna här utanför. Jag hade funderat på om det var mig, min nyckel eller låset det var fel på, men jag såg någon mer överfull papperskorg, så jag hoppades på det sistnämnda. Veckan därpå kom jag in i sophuset igen, så jag antar att dörren hade gått i baklås eller något. Jag lyckades aldrig springa på någon av vaktmästarna i mellantiden, så jag kunde fråga. Själva dörren är trög som sjutton, men det klagomålet har jag framfört utan att det har blivit bättre. Om jag, som inte har fyllt sextio, knappt lyckas slita upp den och får sparka igen den, så kan man ju tänka sig hur det är för dom riktigt gamla som bor här. Som den lilla tanten som kör dit sin soppåse på rollatorn. Hon tycker att det här med sophus på gården är klart överskattat.