Almanackor.

Jag fick två olika almanackor i julklapp av barnen (som egentligen inte är mina) och deras respektive. Det ena paret hade tagit mig sig sin ända från Italien, om jag förstod saken rätt. Den innehåller bilder på katolska präster, men allihop är så unga och snygga att någon misstänkte att det kan vara fotomodeller. Den andra är köpt i en sexshop, men med tanke på att den var till en äldre släkting hade ungdomarna valt en som var rumsren. Det innebär att jag enbart får se ynglingarnas nakna bringor, men det är vackert så. Det största problemet var att få plats att hänga upp dom. Efter fyrtio års broderande är väggarna ganska fulla. Jag löste det genom att rensa lite på den omtalade anslagstavlan. Där ser jag grabbarna hela tiden, när jag sitter vid datorn. Blädderblocksalmanackan är ett feltänk som blev rätt. Jag har haft en mindre variant, som har varit svår att få att sitta ordentligt, och knepig att riva av dagarna från. Ändå fick jag för mig att den större, som syns på bilden, var en dålig idé. Sist jag hade en sån satt den nämligen på väggen, och där är det som sagt utrymmesbrist. Nu köpte jag en sån i alla fall , enbart för att jag tyckte den var så läcker. Med facit i hand fungerar den bättre än den lilla. Den var enklare att fästa ordentligt, bladen går smidigare att dra av, och den är så stor att till och med jag ser vilket datum det är utan glasögon. Den ovanför kallar jag fortfarande för lingonalmanacka, fast jag alltid köper med andra motiv än lingon. Den måste jag ha för att veta var jag är och vart jag är på väg.