I särbons trapphus blev det ett kort glapp mellan det att dom nya dörrarna kom upp och att tidningskorgarna gjorde det. Tidningsbuden hade löst problemet på olika sätt. Gratistidningen hade hamnat i postboxen medan grannen som hade morgontidning fick den på golvet utanför ytterdörren. Uppenbarligen var det någon som var van och hittade rätt dörr fast alla saknade namn. Namnet sitter nämligen numera på tidningskorgen. Själv var jag mest rädd att hamna hos grannen en trappa upp medan namnen saknades. Mannen i mitt liv bor på tredje våningen, men det finns en lägenhet på fjärde våningen där. Eftersom jag är van att trycka hissen så högt upp det går, var jag ofta uppe på fyran och vände, innan jag lärde mig. Killen som bor högst upp är en före detta arbetskamrat, så det vore i och för sig inte hela världen, om jag råkade ringa på hos honom. När särbon berättade att dom skulle sätta plåt i utrymmet runt den nya dörren, befarade jag det värsta. Det visade sig att det ser ut precis som innan, eftersom det är vitmålat. Den nya dörrklockan känns mest som ett fall bakåt i tiden. Det är en sån liten mekanisk plingplong, som jag hade på dörrarna till dom lägenheter jag bodde i på åttiotalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar