Mannen i mitt liv har noga inpräntat i mig att bara öppna ytterdörren för folk jag känner. För att kunna se vem som står utanför min dörr skulle jag behöva ett sånt där tittöga med en skärm. Genom det lilla ögat jag har i dörren nu ser jag inte om det är brevbäraren, vaktmästaren, Jehovas vittnen eller en knivmördare som står i trapphuset. Eftersom jag ändå bara ser att det står någon där, inte vem, bryr jag mig sällan om att kika genom tittögat över huvud taget. Jag minns bara att jag har vägrat öppna en enda gång. Då var det sent på kvällen och den som ringde på tände inte ljuset. Då fick det vara. Den som ringde på igår kväll visade sig vara min nyaste granne. Hon var orolig eftersom hon tyckte att det luktade rök. Jag hade känt samma lukt och antog att det kom från lägenheten en trappa ner, som man håller på att renovera. Varmt trädamm luktar ungefär sådär och flickebarnet lät sig nöja med den förklaringen. Inte förrän jag gick förbi helfigurspegeln i hallen insåg jag att hon förmodligen hade blivit mer skrämd av min uppenbarelse än av röklukten. Jag var klädd i mina största och bylsigaste joggingbyxor och på fötterna hade jag tjocka myssockar. Jag satt och broderade när hon ringde på. Då blir jag alltid varm, så på överkroppen hade jag bara ett linne. Runt ena armen satt dessutom ett stödförband, som nog mest såg ut som en trasa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar