Några veckor efter operationen i våras blev mitt bröst illrött och kokhett. Enligt läkaren var det en infektion i huden. Eftersom jag gick på cytostatika och helt saknade immunförsvar kunde en dylik vara livshotande. Igår fick jag vad som verkade vara en lightversion av samma åkomma. Nu blev bröstet bara rosa och lite varmare än det andra. I morse ringde jag för säkerhets skull 1177. Min tanke var att dom omöjligt kunde ha kö klockan åtta en söndagsmorgon. Jag hade fel. Krassliga gamlingar är ena morgonpigga jäklar. Inte fanns valet att dom kunde ringa tillbaka heller. Det blev till att vänta nästan en halvtimme. Med fyrtio sekunders mellanrum sa en röst: ”Tack för att du väntar! Vi jobbar så fort vi kan för att det ska bli din tur.” Eller något i den vägen i alla fall. Meddelandet gjorde i alla fall så att man visste att man inte var bortkopplad. Sköterskan kallade rodnaden för rosfeber. Så länge jag inte hade feber eller kände mig sjuk, tyckte hon att jag kunde avvakta. Idag verkar både färgen och värmen ha gett sig lite, så jag håller tummarna för att det går om utan åtgärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar