Lite tillvänjning krävdes det, när jag hade fått gångjärnen till mina köksluckor utbytta. När jag är blöt om händerna brukar jag öppna luckan till städskåpet med lillfingret, för att blöta ner så lite som möjligt. Handdukarna hänger nämligen på insidan av den dörren. När nu gångjärnen fungerar som dom ska orkar jag helt enkelt inte få upp den med lillfingret. Någon gång har jag dessutom råkat klämma mig i den där dörren. Det är å andra sidan lätt hänt när det är jag. Ibland slår jag tån i kanten runt duschen, fast jag har klivit ur min duschhörna tusentals gånger. Häromsistens skulle jag bära med mig en skrivplatta genom en dörr och lyckades fastna, så jag fick den i magen. Jag har tydligen alltid varit lika klumpig, för jag minns ett par citat från min ungdom. ”En elefant är inte så klumpig som du”, sa någon. En annan hävdade att jag inte kunde gå en meter från ett bord utan att slå mig. Så länge jag jobbade på golvfabriken hade jag ständigt blåmärken, för där fanns mycket att göra sig illa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar