Min far var yrkesfiskare och under min uppväxt tillbringade jag mycket tid både vid hamnen och vid badstranden i Bläsinge. Dom låg bara ett par hundra meter från varandra. På somrarna körde pappa fisketurer med turister. Om jag minns rätt siffra såhär långt efteråt, så var det maxgränsen för hur många han fick ta ombord samtidigt tolv personer. Råkade det någon gång slinka ombord en eller två extra, fanns det alltid någon avundsjuk kollega, som ringde tullen och anmälde det hela. Så var det en söndag 1973, när jag kom ner till hamnen. Där var två tulltjänstemän på plats. En civilklädd och en som jag i dagboken beskrev som tullklädd. Den sistnämnde var en mycket charmerande man och tolvåriga jag föll som en fura. Att han var mer än trettio år äldre störde mig inte ett vitten. Jag kan inte minnas att jag har träffat honom fler gånger i livet, men minnet är bestående. Jag gjorde väl för övrigt inte så mycket mer än såg honom den gången heller, men jag fick av någon anledning veta hans namn. Så gick det femtio år och i helgen såg jag hans dödsannons. Han blev 94 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar