Huset där jag växte upp var från början bara tre rum och kök. Det blev lite trångbott när vi tre barn växte till ungdomar och ville ha varsitt eget rum. Det löste man genom att bygga om garaget, som fanns i källaren, till två sovrum. Nerfarten fylldes igen. Det jag minns bäst av trappan ner till källaren är hur hal den var. Ibland halkade man till och var nära att rutscha hela vägen ner. Den hade nog inte mått dåligt av någon typ av matta. Hyfsat med motion bör man väl ändå ha fått av att springa i den där trappan flera gånger varje dag. I nästan hela mitt vuxna liv har jag bott i tvårumslägenheter. Jag bodde i en etta på söder i Kalmar ett tag. När jag sedan flyttade till en tvåa igen, kändes det som om det var väldigt långt att gå mellan rummen. Vid ett tillfälle hälsade jag på hos en arbetskamrat här i Nybro som hade en etagelägenhet. Det kändes verkligen mysigt och helt annorlunda mot min fyrkantiga låda. Om det var så praktiskt vet jag inte. Jag känner mig trångbodd i alla lägen utom när det är dags att städa. Då kunde jag gott bo mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar