Vi hann halvvägs till busshållplatsen igår, innan himlen öppnade sig. Blåste gjorde det också, så att hålla paraplyet på plats var inte det lättaste. Vid hållplatsen träffade vi ett ungt par, som jag till slut förstod var mina grannar. Särbon känner betydligt fler i mitt trapphus än vad jag gör. På fysiologen visade det sig att läkarsekreteraren var en före detta kollega från golvfabriken. I väntrummet frågade en man om jag skulle cykla. Det tog en stund innan jag kom ihåg att man ibland får sätta sig på en motionscykel för att ta arbets-EKG. Nu var det ju inte EKG jag skulle göra utan ultraljud. När han hade gått satt jag ensam och väntade, tills det kom in en dam en minut före utsatt tid. När hon fick komma in före mig blev jag lite trött. Hon hade för övrigt tre förnamn och den som ropade upp henne gick igenom alla tre, innan hon hittade rätt. En timme låg jag på en bänk, medan läkaren gjorde ultraljud. När hon mot slutet bad att få ta in och rådfråga en kollega, blev jag lite orolig att det var någonting allvarligt, men hon ville bara ha hjälp med en speciell bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar