Min själs älskade försvann ut på min balkong häromkvällen med ett långt skohorn i högsta hugg. Inte förrän jag hörde plinkandet där utifrån förstod jag att han rev ner mina istappar. Jag tycker dom är vackra, medan han ser mer till säkerhetsaspekten. Nu hade det hunnit bli mörkt, så jag vet inte hur han kunde vara säker på att ingen passerade nedanför medan han höll på. Däremot förstod jag tanken, även om jag tyckte att han var i petigaste laget. Tapparna han tog ner var knappt en decimeter långa. Hade han kommit ut där för några år sedan, när kortet nedan är taget, hade han väl fått blodstörtning. Det brukar samlas snö på balkongtaket också. Medan jag sov på dagarna hände det att jag vaknade av något som lät som åska, när den rasade ner. Då får man väl vara tacksam att ingen passerade under. När det börjar hänga över kanten numera river vi ner alltihop under ordnade former.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar