Tre män.

I fredags kom det ut lappar om att dom skulle komma och justera ventilationen i badrum och kök, med början idag. Det är ingen hit att sova på dagarna, och inte veta vilken dag man blir väckt. Det enklaste vore förstås om dom kunde göra det medan jag vore på jobbet, men då vill väl dom sova. Jag trodde inte det skulle bli lätt att få dom att ta hänsyn till mig över huvud taget, så jag hade laddat med argument. Bland annat bröt en bekant handleden på två ställen, när han rusade upp härom natten, för att det åskade. Jag har redan ramlat i hallen en gång, när brevbäraren väckte mig, men då var det närmast tur. Jag slog mig inte, och jag hann inse att det kanske inte var så lyckat att öppna för honom spritt naken. Jag ringde så fort vaktmästarna borde vara på plats i morse, men fick inget svar. Till slut blev jag vidarekopplad till en annan människa. Det visade sig att det bara hade gått fram en signal hos mina killar, och när dom svarade var det ingen där. På andra försöket lyckades jag bättre, och dom var precis lika tillmötesgående som vanligt. Halv åtta skulle miljö- och klimatgubben (fast väldigt ung) vara på plats, och då lovade dom att börja hos mig. Dom kom med sotarviska och en stor dammsugare, för att inte smutsa ner för mycket. Det samlas en del skit i dom där rören, men nu är dom renare än på många år.

Motorcykelfantaster.

Ikväll börjar jag jobba före dom flesta andra efter helgen, eftersom vi alltid jobbar från röd dag när det är långhelg. En flicka på tvåskiftet sa till och med "Gå inte hit på måndag", när vi skildes åt i torsdags kväll. Att påminna sina arbetskamrater på det skiftet var säkert vettigt, men jag var bra sugen på att ta henne på orden jag också. Jag har genom åren hört talas om folk som har gjort fel åt båda hållen. En tjej hade missat att vi jobbade från röd dag, och stannade hemma en annandag. En annan kollega hade å andra sidan varit på jobbet och snurrat en gång när hon hade missat att vi var lediga.

Jag har minst tre Facebookvänner, som jag vet kör motorcykel. Ibland taggar jag dom om jag ser något festligt kort, som det på den originella placeringen av en brevlåda nedan. Jag funderade som hastigast på om det verkligen är ett så stort intresse som jag tror, och något man har anledning att identifiera dom med. Så kollade jag som hastigast taggarna. När man håller muspekaren över dom ser man deras omslagsbilder, och där hade alla tre ett kort på varsin motorcykel. Det får man väl ta som intäkt för att jag har fattat rätt i hur pass roade dom är av hojar.

Femte juni.

I juni har säsongen börjat för logdanserna. På åttio- och nittiotalet var jag mest på Stallet i Vassmolösa, men på sjuttiotalet var det Lundegård på Öland som gällde. Just den femte juni 1976 var pojken jag skrev om i mitt förra minnesinlägg chaufför åt mig och ett par till. Hans familj hade en stuga, som vi var uppe vid efteråt. På morgonen var vi på gökotta i Gårdby. Jag hade uppenbarligen varit klädd i kjol till dansen, för en kompis och jag promenerade ner till Sandby, där hon bodde, och hämtade långbyxor till mig. Hon skjutsade mig på moped tillbaka. På vägen var vi på kyrkogården och besökte en grav, där en ung kille låg, som hade kört ihjäl sig några månader tidigare. På hösten var det vår Lundegårdschaufförs tur.

1982 bodde jag inte på Öland längre, men var där och hälsade på mina föräldrar. Det var innan jag hade blivit gammal och förståndig nog att undvika sånt jag blir sjuk av, så jag låg vid stranden och solade i fyra timmar. Sedan jag fick cancer, och dom blev tvungna att skära sönder ansiktet på mig, undviker jag helst solen. Samma sak med koffein. Kortet är taget i mitt föräldrahem, och den obligatoriska kaffekannan står på bordet. Om kaffet gjorde för mitt hjärta vad solen gjorde för mitt ansikte vet jag inte. Jag lider hur som helst av extraslag, som blir värre av koffein, så numera dricker jag nästan aldrig kaffe.

När det gäller danskvällarna är problemet samma som i resten av dagboken, alla dessa namn som jag saknar ansikten till. Oftast har jag bara skrivit förnamnet, och det finns ju några Bosse, Mats och Göran att välja på. Ännu värre blir det när jag inte har vetat vad folk hette över huvud taget. Trettio år senare har jag ingen aning om vilka "den ljuse" och "Halvmetern" var.

Autogiro.

Det enda jag möjligen har emot autogiro var att jag läste om en liten tant som hade legat död i flera månader i sin lägenhet. Ingen saknade henne, eftersom allting gick på autogiro. Det är ändå på tok för bekvämt för att jag ska avstå. Så länge HSB ägde huset jag bor i, betalade jag alltid hyran med autogiro. Sedan köpte Aptare det, och dom hade inte den möjligheten. Jag kunde inte ens lägga in en stående betalning varje månad, eftersom det var olika OCR-nummer på fakturorna. Jag fick snällt lägga in dom för betalning en i taget. Dom skickade ut tre åt gången, så det blev bara fyra gånger om året, men ändå. När nu dom första hyresavierna från Kuststaden kom, stod det i följebrevet att blankett för medgivande av autogiro kunde fås från deras kontor. Jag kollade för säkerhets skull bankens lista med aktörer som erbjöd autogiro. Där fanns fem olika varianter av Kuststaden, men ingen av dom hade det bankgironummer jag skulle betala till. Kontoret ligger i Oskarshamn, så jag misstänkte att dom fick skicka blanketten i så fall. Jag mailade och frågade, och hade sån tur så jag satt vid datorn igår morse, när hon svarade. Vi löste det så att hon mailade en pdf med blanketten. Så skrev jag ut den, fyllde i och skrev på den och scannade in den i datorn igen. Jag trodde bara jag skulle lyckas få till en vanlig bild till henne, men bland alternativen i själva scannern hittade jag ett där man kunde scanna dokument till pdf. Så innan åtta igår morse var mitt autogiro klart, och jag kunde slänga hyresavierna.

Nya arbetstider.

Inatt fick vi besked om hur våra arbetstider ser ut till hösten, om vi överlever semestern. För att vi ska kunna jobba full tid, utan att tvåskiftet behöver maka på sig, jobbar vi söndagsnatten istället för torsdagsnatten. Då börjar vi dessutom redan kvart över åtta. Jag, som har sluppit undan med deltid det senaste året, får väl trösta mig med hur mycket bättre jag kommer att tjäna. Det är ju trots allt för pengarna man är där. Söndagspasset låter långt, men jag har jobbat tolv timmar både på helgskift och helgnatt. Dessutom jobbade jag fast eftermiddag i sågverket i ett och ett halvt år, och där var det nio timmar varje kväll som gällde. Det här passet blir bara trekvart längre, och infaller dessutom bara en gång i veckan. Att jobba sju timmar resten av veckan lär gå som en dans. Det känns definitivt som en fördel att börja med det längre passet varje vecka, och inte ha det kvar till slutet, när man är trött och sliten. Jobbar man vanligt nattskift får man stanna till kvart i sju på fredagsmorgnarna, och på tvåskift på en sån avdelning kan man få jobba till halv fem på fredagskvällen morgonveckan. Sedan blir det förstås inte helt fel att kunna önska kollegorna på ordinarie nattskift trevlig helg redan på torsdagsmorgonen.  

Trappträning.

På min arbetsplats har vi ett datasystem för inloggning. Det finns stämpelklockor utspridda över fabriken, och man kan dra sitt kort i vilken som helst. För några veckor sedan möblerade man om lite bland dom. Jag antar att man hade kollat var folk stämplade, och var dom skulle göra mest nytta. Lite osäker är jag på logiken i att sätta en utanför caféet. Där finns det nämligen två stycken precis i närheten sedan innan, så nu sitter det tre klockor på bara några stegs avstånd från varandra. Något som däremot har efterfrågats i flera år är en stämpelklocka där jag går upp till mitt omklädningsrum, och nu har den kommit dit. För mig innebär det att jag slipper vänta in den minut som eventuellt återstår tills jag får gå hem vid en stämpelklocka, för att sedan traska vidare till omklädningsrummet och byta skor och lämna sånt jag inte vill bära med mig hem. Den enda nackdelen är att jag då får klättra uppför 61 trappsteg på en gång, eftersom den tidigare mellanlandningen var efter hälften av trapporna. Det känns definitivt mer i benen att ta allihop på en gång, så egentligen kanske det är en fördel för mig som inte tränar så mycket annars. Jag har 40 trappsteg där jag bor också och 45 upp till och ner från mitt omklädningsrum till markplan. Dessutom går jag en trappa upp och fikar tre gånger varje natt. En snabb uträkning ger vid handen att jag går mer än 400 trappsteg på ett arbetspass, så lite trappträning får jag i alla fall.

Adresser.

Det har stört mig sedan jag flyttade till Nybro att allting heter gamla Ljungdahls, gamla Wellen och så vidare. Företagen låg inte ens där när jag flyttade hit för 26 år sedan. Ändå används det fortfarande som "adress". Gatunamn anges sällan, utan man förväntas veta vilken byggnad som åsyftas ändå. Dom allra nyaste kom jag på själv häromdagen. Vägen förbi Kährs sågverk, där jag går in till jobbet, går upp mot Tools och Jysk. Fast nu har Tools slagit igen och Jysk har flyttat, så den vägbeskrivningen känns inte så relevant. Återstår att se om det dyker upp något annat i lokalerna. Jag har vägarna förbi där så sällan, att det redan kan ha gjort det utan att jag har noterat det. Adresserna lär bli gamla Jysk och gamla Tools. Det största problemet med min egen adress är att det inte ligger några (andra) hyreshus på den här vägen. Inte ens Nybroborna själva hittar hit, om man bara ger dom gatuadressen. Killen som kom med sängen från Ria fick ringa och fråga, när han inte hittade. Jag vet inte vem som kom på idén att ge det här huset gatuadress Norra vägen en gång i tiden. Jag har sett många hus som jag kan tycka ligger på en gata, men som har gatuadress till en som går förbi på en annan sida av huset.