Sjunde oktober.

Allting går igen. För exakt fyrtio år sedan jobbade jag vid bandet hela dagen. Det gör jag fortfarande, fast numera sorterar jag brädbitar vid det löpande bandet istället för att packa presentaskar med choklad. Så jobbar jag på nätterna numera, och just i natt är jag ledig, eftersom det är lördag. Det jag gjorde den sjunde oktober 1981 har jag däremot inte sysslat med på många år. Då var jag ute och sprang 2½ kilometer med svägerskan. Vi umgicks betydligt mer intensivt på åttiotalet än vad vi gör numera. Det kan i och för sig ha hängt ihop med att vi bodde i samma stad då. Året därpå var jag uppe hos henne och min bror och hämtade whisky och skruvar. Såhär långt efteråt minns jag inte alls varför, men visst låter det bra att dom höll mig med sprit. Jag fick kläder av svägerskan vid samma tillfälle. 1985 var jag hos mamma och öppnade handarbetspaket detta datum. Hon hade bland annat beställt ett fyndpaket med broderier, och i det fanns tavlan på bilden. Det var så små stygn att mamma överlät den till mig direkt. Den blev liggande halvfärdig i många år här också, men till slut tog jag tag i den och fick den klar. Den föreställer visserligen en julros, men efter allt jobb jag hade lagt ner tyckte jag det var synd att bara ha den framme några veckor runt jul. Den hänger i min hall hela året, och det är aldrig någon som har klagat. 

Fredag.

Det finns en film som heter "Måndag hela veckan". I mitt liv blir det åtminstone fredag till slut, och det känns verkligen som något att vara tacksam för. En kille på jobbet hade sett den där filmen, och hävdade att den var rolig. När jag googlade på den insåg jag att det var en av dom filmer jag har försökt se men inte orkat med. Kollegan och jag har uppenbarligen inte samma humor.
Dagens humörhöjare var en välfylld hylla med minimjölk på Kvantum. Oklart om det var min kritik som hade tagit skruv eller de hade löst sig ändå. För första gången på tre veckor kan jag i alla fall dricka det jag vill hela veckan. Jag kommer till nya insikter hela tiden, fast jag har passerat livets middagshöjd, även om dom objektivt sett är ganska triviala. Således köpte jag idag mitt livs första pastaslev. Det tog mig nästan ett helt liv att inse att en sån kunde vara praktisk. Annars tror jag faktiskt att jag gjorde något liknande till min mamma i slöjden, när jag gick i skolan. Jag minns hur läraren envisades med att kalla den för högaffel. Diskborstar har jag alltid använt två olika, eftersom den jag har diskat stekplåten med har blivit så ful. På senare år har jag haft dom hängande framme. Då har två stycken tagit extra mycket plats, och alla har sett om diskborsten har varit sunkig. Idag insåg jag att en ny kostar 8:90, och då kan jag kosta på mig att byta ut den när den inte ser fräsch ut längre. Det fanns en ännu mer ekonomisk variant med utbytbart huvud, men den får vänta tills jag blir fattigpensionär. Om jag nu lever så länge.

Facebookvänner.

Facebook har fått mig att inse hur liten världen är. Det visas ofta vilka gemensamma vänner man har, och ibland känns det som om alla känner alla. Senast råkade jag få se ett foto min granne och hennes mamma. Mamman och jag jobbar på samma avdelning, men jag hade ingen aning om att jag bodde granne med hennes dotter. En av dom yngre förmågorna på avdelningen är sambo med en kille vars namn är så pass ovanligt att jag förstod vem som måste vara hans pappa. Pappan är död sedan länge, men för fyrtio år sedan var han ordförande för Centerns ungdomsförbund i Stenåsa på Öland. Dom ordnade fester och danser som jag brukade besöka i tonåren. Det absolut vanligaste på Facebook är annars att dom yngre som jobbar på kära Kährs är vänner med barnen till mina Facebookvänner.

Tankar i duschen.

Det finns två personer jag tänker på ibland när jag duschar, och båda är kvinnor. Det jag funderar över är mest hur glad jag är så länge jag kan och klarar av så mycket som jag gör. Den ena kvinnan hade sällskap med min morfar, när dom var lite äldre. I sin dusch hade hon en speciell stol, som hon satt på när hon duschade. Jag tyckte det borde vara opraktiskt, men när jag diskuterade saken med den andra kvinnan jag tänker på hävdade hon att det var riktigt bekvämt. Vi jobbar på samma avdelning nu, och det visade sig att hon hade haft en duschstol när hon hade brutit benet. Det hon hade berättat tidigare var hur hon hade brutit båda handlederna, när hon åkte rollerblades. Ville hon ha hjälp att tvätta håret fick hon se till att stiga upp innan hennes man gick till jobbet på morgonen. Jag tycker det låter knöligt med en bruten handled. Med två måste man väl vara helt handikappad.

Balut.

Att dataspel är min stora passion i livet har väl ingen kunnat missa. Det är lika spännande varje gång jag byter Windowsutgåva att se vilka av mina spel som fortfarande fungerar. Det gäller förresten dom jag spelar på nätet också. Min favoritsida när det gäller spel var så strulig med nya datorn att jag helt gav upp hoppet om den. Nu lever den här datorn sitt eget liv, och jag vet inte ens om jag ska skylla på Windows, dom olika webbläsarna eller något annat. Den där sidan körs just nu på grund av dagsformen olika bra i olika webbläsare. Bland spelen som ligger i datorn har jag hittat ett par stycken som jag får försöka installera om eller något. Ett annat fick jag redan i Windows 8 öppna i felsökningsmenyn för att kunna spela det. Så har vi trotjänaren på bilden. Jag minns att jag spelade Balut på nätet från början. När det sket sig av någon anledning med det spelet hittade jag det här att ladda hem. Som ni ser är dom första resultaten femton år gamla. Dom två utan årtal är förmodligen ännu äldre. Spelet är från 1997, och gjort för Windows 95, men det har aldrig strulat. Det har fungerat lika perfekt i Windows 98, XP och 8 som det gör nu i Windows 10. Datamänniskorna skyller allt strul på att man installerar gamla program i nya datorer. Det här spelet bevisar att det faktiskt går att producera någonting som inte ger upp andan i första taget.

Kryddhyllan.

Jag köpte en ny burk med grillkrydda för ett tag sedan, mest för att det lät så gott att den bland annat innehöll vitlök. Det är lite större burkar, men häromdagen tog faktiskt den gamla slut. Det var inte så konstigt, för när jag kollade datumet gick den ut 2004, så den hade varit med ett tag. Det var ändå en av mina nyare kryddburkar, så hur gamla dom äldsta är vill jag nog inte ens veta. Jag har förstått att kryddhyllan ovanför spisen är sämsta möjliga förvaringsplats för kryddorna, men den skulle se bra tom ut utan dom. Jag är ingen finsmakare direkt, och jag antar att jag inte är den enda som använder kryddhyllan till det den är avsedd för. Dom får stå där, även om tanken att rensa lite slog mig. Jag hade köpt till så pass många kryddor efterhand att en del stod i ett köksskåp. Samtidigt barrikaderades det understa hyllplanet av plåtburkar, som det inte har varit te i på bra många år. Dom har fått stå kvar som prydnad tillsammans med ett gäng som stod på fläkten. Nu plockade jag undan teburkarna och spred ut kryddorna över hela hyllan. På fläkten tänkte jag först att det inte behövde stå något alls. När det kändes tomt och ovant hämtade jag ner några porslinshundar, som hade åkt upp i ett skåp. Som på kortet ser det ut nu. Inte lika trångt, och jag slipper sträcka mig lika högt som innan när jag behöver en kryddburk. Till översta hyllan behöver jag en pall för att nå, så där har jag ställt sånt jag aldrig använder.

Nya datorn.

Min nya dator verkar ha många fördelar och finesser. Nu gäller det bara att få tid att utforska dom. Allt lär jag inte hinna förrän jag går i pension, och så länge lär varken datorn eller jag leva. Hittills har det mest rört sig om att lyckas göra det jag måste. Det förvalda bildbehandlingsprogrammet verkar till exempel klara av snudd på vad som helst utom att ändra storlek på bilder. Eftersom det är vad jag gör oftast hoppas jag fortfarande att det bara är jag som har missat det kommandot. I gengäld har jag lärt mig göra det i Paint, och att det var så enkelt hade jag aldrig förstått tidigare. Att den nya webbläsaren Edge inte vill ha med Java att göra och har flash integrerat på något vis, är inte till fördel på alla webbsidor. Min förra version av Word var tio år gammal, och i den nya har jag redan hittat en del finesser som gör mitt liv enklare. Man kan till exempel välja att börja där man slutade förra gången, istället för att leta sig fram till rätt ställe i dokumentet på egen hand. När man söker efter något kommer alla sökresultaten upp i en överskådlig rad vid kanten, där det är lätt att se vilka man var ute efter. Zipfiler verkar datorn packa upp alldeles på egen hand, och jag har hittat ett skannerprogram som följer med Windows.