Tangentbordet.

Plötsligt började tangentbordet till datorn vingla. Det visade sig att det ena av dom två uppfällbara stödbenen hade gått sönder. Med tanke på hur vek konstruktionen visade sig vara, är det mest fascinerande att det har hållit så länge som det har. Jag har haft samma tangentbord i bra många år. Jag gjorde några misslyckade försök att laga det, men det verkade vara helt omöjligt. En annan tanke var att försöka komma på någonting annat att höja upp överkanten av tangentbordet med. Det syns ju ändå inte hur det ser ut på undersidan, men idéerna tröt. I vindsförrådet hade jag sparat ett gammalt tangentbord att ha i reserv. Jag vill inte stå utan, ifall det skulle paja fullständigt någon gång när ingenting är öppet. Det kunde vara värt ett försök att se om det fanns stöd på det som gick att använda. Hur ofta jag än rensar i mitt förråd, så hittar jag sällan det jag behöver. Tangentbordet var en av dom få saker som jag visste exakt var det fanns, men där låg det inte längre. Jag hittade det inte någon annanstans heller, så till slut fick jag ett sånt där stöd av särbon. Han hade bara ett kvar på sitt tangentbord, så han kunde ändå inte använda det. Dels var det högre än det jag hade kvar. Det jag hade gick dessutom sönder det också när jag bara nuddade vid det. Till slut lyckades jag tänka bakåt och klura ut var jag hade gjort av mitt gamla tangentbord. Fötterna till det var en aldrig så liten aning större än dom jag hade innan. Det innebar å ena sidan att jag fick ta till milt våld för att få fast dom i det tangentbord som jag använder. Å andra sidan sitter dom desto stadigare nu när dom väl är på plats.

Ullared.

Vissa kändisar har jag i princip bara läst om i skvallerpressen. Som Ola-Conny Wallgren. När han väl dök upp på min tv-skärm en gång blev jag nästan chockad över vilken pipig röst han hade. Han lät inte alls som jag hade föreställt mig. I en artikel om honom i min skvallertidning fick jag i alla fall veta att jag hade fel om varuhuset i Ullared. Jag hade fått uppfattningen att där var lika trångt som vanligt, men dom har tydligen halverat antalet kunder och stängt varannan kassa. Nu släpper dom ”bara” in 3500 personer i taget. Det låter mycket nog i mina öron, men jag antar att varuhuset har gott om plats för så många numera. Jag var där första gången i början av åttiotalet. Då släppte dom inte in mer än 300 åt gången, om jag minns rätt, så man fick köa bra länge innan man kom in. Dom byggde ut innan jag kom dit nästa gång, så då slapp man vänta tills andra hade handlat klart innan man blev insläppt. Jag antar att det har vuxit en hel del senare också. Jag har inte besökt Gekås mer än ett par gånger i hela mitt liv, och det senaste besöket var för trettiofem år sedan.

 

Lika barn leka bäst.

Man skulle kunna hoppas att två lätt förvirrade äldre människor tillsammans blev en med skarpt intellekt och oklanderligt minne. Tyvärr fungerar det inte riktigt så. Eftersom jag inte kom ihåg exakt var kommandot för formatering fanns i min kamera, var jag med när särbon skulle göra det första gången. Allt gick bra tills vi efteråt skulle kolla så att vi nu hade plats för knappt 1900 kort. Det är vad som ryms på minneskortet med dom inställningar jag brukar använda. Istället visade kameran att det fanns sju (!) bilder kvar. Det flög många tankar genom huvudet om vad som kunde ha hänt. Det mest logiska var förstås att vi hade kommit åt någon inställning. Ändå lät det lite väl fantastiskt att korten ens kunde bli så stora att det inte skulle få plats mer än en handfull. Efter fyrtio år inom industrin och tjugo år med dator, provar jag alltid och i alla lägen att dra ur saker och ting för att sedan koppla in dom igen. Jag förstår sällan varför det hjälper, men förvånansvärt ofta gör det ändå det. Jag hann inte ens upptäcka att minneskortsfacket var tomt. Så fort jag öppnade kameran kom mannen i mitt liv ihåg att han hade tagit ut kortet tidigare. Det är lite svårt att formatera ett minneskort som inte finns.

 

Elfte augusti.

Jag levde mina första sexton år på östra Öland, och hade cykelavstånd ner till badstranden och hamnen. 1972 var jag elva år, och den elfte augusti verkar jag och min kompis ha tillbringat större delen av dagen där. Vi var nere och vittjade på morgonen. Oklart om vi hade några egna nät, eller vi var med min far, som var yrkesfiskare. På eftermiddagen var vi där nere igen. Vi badade näck, så jag antar att dom flesta badgästerna hade hunnit åka hem. Jag var inte överdrivet exhibitionistisk i den åldern. Vi fiskade och dagens sista bad tog vi i småbåtshamnen. Med tanke på hur långgrunt det var vid badstranden, blev det förstås en helt annan upplevelse att bada där det var grävt djupt.
När jag var tjugo blev jag sjuk den här dagen. Jag hade varit hemma hos bror och svägerska och fikat och kollat en tv-serie som hette ”Scruples”. Jag hade ont i halsen, och när jag kom hem hade jag feber.
Jag bodde i Oskarshamn under två år på åttiotalet. Jag permanentade håret på den tiden. Båda dom åren fick jag hjälp med det av olika väninnor just den elfte augusti. 1989 var det flickan på kortet nedan som agerade frisör. Vi hade varit ute och ätit innan. Fotot är taget ett par år senare. Då hade jag flyttat till Nybro, men var där uppe och hälsade på. Nu är det bra många år sedan jag besökte Oskarshamn.

 

Naturbilder.

Trots att jag kom på att det gick att aktivera avtryckaren till mobilkameran med röststyrning, hade jag inga större planer på att använda den vid någon av våra fotoutflykter. När vi gick på promenad i lördags, hade jag således stoppat ner telefonen i min lilla ryggsäck. Särbon hade min digitalkamera, eftersom hans är inlämnad på service. Nu uppstod exakt samma läge som allra första gången vi var ute tillsammans i höstas. Det är helt enkelt urtråkigt att stå och glo på någon som tar kort. Det var därför jag började ta med mig min lilla kamera ut, och nu plockade jag till slut fram mobiltelefonen. Det visade sig att det gick över förväntan att ta naturbilder liknande den nedan med den också. Mannen i mitt liv hävdar till och med att den tar bättre kort än vad digitalkameran gör. Det kan ha med åldern att göra, för kameran är nio år äldre än telefonen. Lite trött blev särbon på att höra mitt avtryckarkommando gång på gång, speciellt som jag fick upprepa det dom gånger kameran inte lyssnade. I det läget har jag dessutom en tendens att höja rösten. Han lär hur som helst få vänja sig, om han ska ha min kamera. Igår blev det ingen promenad alls. Först var det trettio grader varmt. Det kändes som att gå in i en vägg när man öppnade dörren. Det var betydligt mera njutbart inomhus. När temperaturen väl sjönk hängde det ihop med att åskan brakade loss och himlen öppnade sig.

 

Kändisar.

Något som kan vara svårt att bedöma även på tv är storleken. Eller snarare längden på kändisar. Programledaren Rickard Sjöberg hade jag av någon anledning tänkt mig som en liten kortväxt person, medan jag däremot förställde mig Rickard Olsson som lång och ståtlig. Med tanke på att Sjöberg är nästan två meter lång, tiltade det ordentligt i huvudet på mig första gången jag såg dom tillsammans. Just ordet kändis syftar väl på att dom flesta känner igen personen ifråga. Stundtals tror man nästan att man känner dom, även om man aldrig ens har sett dom i verkligheten. Jag hörde någon säga att Corona kom mycket närmare när Adam Alsing dog, än medan det bara var anonyma namn och ansikten som försvann. Adam var uppenbarligen mera känd än advokaten Claes Borgström. Att han dog av Covid-19 läste jag enbart i min skvallertidning. Alsings namn syntes överallt, när han hade gått bort. Det mest spännande med skvallertidningen är annars rubriksättningarna. Har kända par brutit upp, så är det sällan från varandra. Oftast har dom bara flyttat från sin tidigare bostadsort. Är dom i sorg efter ett tragiskt dödsfall, kan det lika gärna vara hunden som har dött som någon nära anhörig. Gäller rubriken otrohet eller polisärenden, så handlar artikeln allt som oftast om någon händelse för trettio år sedan.

 

Bostadsmarknaden.

 På min nuvarande favorit när det gäller cykelrundor kommer jag förbi ett hus som är till salu. Från dom två håll jag ser finns inte ett enda fönster. Jag tänkte mig först att det var ett jättelikt garage som låg ut mot vägen, men när jag kollade från andra hållet fanns det inga där heller. På mäklarens sida hittade jag kortet nedan, som verkar bekräfta att man helt enkelt har glömt fönstren. Där stod det att man fick slutföra sitt drömboende själv, och bestämma sin egen planlösning. Tydligen gällde det även fönstren, för på bilderna av huset fanns inte ett enda. Däremot hade man lagt in en teckning, med vad jag antar var förslag på var dom kunde sitta. Jag undrar ändå om det inte blir betydligt svårare att få dit dom på det färdigresta huset, än om dom hade funnits där från början. Det som fascinerade mig ännu mer under mitt bostadssurfande var priset. Utgångspriset på villan utan fönster i ett av Nybros ytterområden var 1 395 000. Vill man istället köpa en lägenhet på tre rum och kök i ett av Nybros nyaste flerfamiljshus, får man punga ut med en halv miljon till. Då får man å ena sidan bo betydligt närmare centrum och med utsikt mot Linnéasjön. Å andra sidan har man en hyfsat hårt trafikerad väg precis utanför knuten. Jag insåg att det där med pris är relativt, när jag hittade en villa på Öland, där utgångspriset var närmare nio miljoner. Fast då fick man enligt beskrivningen: ”En öländsk dröm med vackra byggnader i skärgårdsstil, inrett strandhus intill stranden i sten samt unikt orangeri. Allt renoverat med kvalitet och fulländad smak in i minsta detalj. Ljuvligt lummig & privat trädgård med fin medelhavskänsla!”