Lika barn leka bäst.

Man skulle kunna hoppas att två lätt förvirrade äldre människor tillsammans blev en med skarpt intellekt och oklanderligt minne. Tyvärr fungerar det inte riktigt så. Eftersom jag inte kom ihåg exakt var kommandot för formatering fanns i min kamera, var jag med när särbon skulle göra det första gången. Allt gick bra tills vi efteråt skulle kolla så att vi nu hade plats för knappt 1900 kort. Det är vad som ryms på minneskortet med dom inställningar jag brukar använda. Istället visade kameran att det fanns sju (!) bilder kvar. Det flög många tankar genom huvudet om vad som kunde ha hänt. Det mest logiska var förstås att vi hade kommit åt någon inställning. Ändå lät det lite väl fantastiskt att korten ens kunde bli så stora att det inte skulle få plats mer än en handfull. Efter fyrtio år inom industrin och tjugo år med dator, provar jag alltid och i alla lägen att dra ur saker och ting för att sedan koppla in dom igen. Jag förstår sällan varför det hjälper, men förvånansvärt ofta gör det ändå det. Jag hann inte ens upptäcka att minneskortsfacket var tomt. Så fort jag öppnade kameran kom mannen i mitt liv ihåg att han hade tagit ut kortet tidigare. Det är lite svårt att formatera ett minneskort som inte finns.