Dygnsrytm.

Mannen i mitt liv är morgonmänniska, så det är troligen tur att vi inte bor ihop. Han anser att jag är uppe halva nätterna även nu, fast jag lägger mig bra många timmar tidigare än medan jag jobbade. Tills för ett och ett halvt år sedan var jag ju uppe hela nätterna. Redan på åttiotalet kröp jag i säng framåt morgonen ibland. Jag var ute och dansade en del, och efteråt fikade vi ofta hos varandra. Om dansen slutade vid ett och vi hade en bit att åka, kunde klockan bli både fyra och fem innan kaffegästerna gick hem. Det sorgliga när jag läser i dagboken om dom där danskvällarna idag, är hur många av mina danskavaljerer som inte finns kvar i livet. I dessa pandemitider är jag glad att jag slutade dansa för tjugofem år sedan. Innan dess var det halva mitt liv, så det hade tagit hårt nu när allting sånt är inställt. Coronaläget i sig är lite förvirrande för mig som läser olika uppgifter på olika ställen. Å ena sidan var det häromdagen första gången på ett halvår som ingen vårdades på sjukhus i länet för covid-19. Smittkurvan vände dessutom neråt. Siffran för insjuknade i Nybro som länge har legat på 67 sänktes till och med till 66. Det var väl något fall som blev reviderat. Å andra sidan läser jag om skolor som får återgå till distansundervisning, när smittan sprids.

Nästan klart.

Att cykla i Nybro går inte alltid helt enligt plan. Framför allt blir det onödigt spännande när det pågår vägarbeten och annat, så att man inte kommer fram där man har tänkt sig. Häromdagen innebar det i alla fall att jag fick se staketet på bilden. I somras, när särbon och jag cyklade förbi där, var det precis påbörjat. Det kom upp en stolpe i taget, och såg ut att vara ett evighetsprojekt. Sedan dess har jag cyklat igenom ett bostadsområde, där trafiken är betydligt lugnare. När jag nu tvingades ut på landsvägen igen kom jag förbi det i stort sett färdiga bygget. Där den vägen tar slut måste man för övrigt passera riksväg 31, som är ännu mer livligt trafikerad. Där finns inget övergångsställe, men jag brukar ändå kliva av cykeln och leda den över vägen. Mest för att det ökar mina chanser att hinna se bilarna som kommer. Förvånansvärt ofta saktar dom dessutom in och släpper över mig. I veckan var korsningen till och med övervakad. Jag såg aldrig riktigt vad som blockerade den ena körbanan, men där stod tre stycken flaggvakter. En i vardera körfältet på 31:an och en åt det hållet som jag kom ifrån. Mot oss som kom på cykelbanan log en av dom bara uppmuntrande, när det var klart att cykla över.

Duschångest.

Igår ägde vattenavstängningen rum, som inte blev av i måndags. Min plan var att återigen duscha mitt i natten innan jag kröp i säng, precis som jag gjorde i början av veckan, men den här gången orkade jag bara inte. Jag pallade inte ens med att tänka tanken på att ställa mig i duschen. Istället lade jag mig och lyssnade på hur det brusade i rören till grannens dusch. Hon hade uppenbarligen mer energi än jag, fast hon bara är något år yngre. Plan B för mig var att duscha efter fyra på eftermiddagen, när vattnet kom tillbaka, men inte ens då lockade en dusch. Jag trodde verkligen att jag var en sån som inte gillade att sitta och lukta illa, även om jag inte skulle träffa en enda människa mer den dagen, men det var visst inte så farligt med det. Jag kanske rentav kan bli som en kvinna jag jobbade ihop med för många år sedan. Hon doftade inte rosor direkt. Vid något tillfälle hade arbetskamraterna gett henne duschtvål och schampo i present som en liten vink, men hon hade blivit arg. Hon hävdade att det bara var naturligt med kroppsodörer. Det kan förstås vara en tröst inför ålderdomen. Om jag har förstått saken rätt är det inte att tänka på att duscha varje dag, när man blir beroende av hjälp med att göra det. 

Vad f-n...?

Vitvaddstäcket jag har i sängen började se lite solkigt ut. Det krävde kemtvätt, men jag tänkte att man väl kunde kosta på en sån, eftersom jag säkert hade haft täcket i några år. Det visade sig i vanlig ordning att tiden hade sprungit ifrån mig. I tio år hade jag haft täcket utan att tvätta det. Jag visste vem som var ombud här i Nybro, men ringde för säkerhets skull och kollade upp hur det fungerade. Det innebar att jag fick veta att dom hämtar och lämnar tvätt hos mitt ombud på fredagar. Jag vill gärna ha tillbaka täcket innan det blir kallt, så det passade bra att lämna in det som igår. Jag traskade upp på vinden för att hämta ner mitt gamla täcke. Jag visste att det dessutom låg i en större påse, som jag kunde använda att forsla det som skulle tvättas i. Vid dörren in till mitt förråd tog det tvärstopp. Där hade någon låst fast ett hänglås utanpå mitt lås. Jag kom alltså inte in i mitt eget förråd. Jag ringde först polisen. Dom kunde inte hjälpa mig, men jag passade i alla fall på att anmäla ofoget. Vaktmästarna hade precis gått hem för dagen, men jag provade att ringa jouren. Jag fick ingen hjälp där heller, utan skulle få vänta till nästa dag med att komma åt mina saker. Vid det laget hade min ständige vapendragare löst problemet åt mig. Jag svarade på mailet från hyresvärden om att min anmälan var mottagen och att ärendet behandlades att det var löst, och att jag skulle återkomma om det hände igen.

Fantastisk utsikt.

När det kom ut ett gäng nya kontroller i orienteringsklubbens utmaning ”Hitta ut”, ägnade särbon och jag flera timmar åt att plocka allihop på en dag. Enligt stegräknaren traskade vi nästan en mil på dom stigar där det inte gick att ta sig fram med cykel. Mellan skogsområdena cyklade vi säkert lika långt. Hade inte mannen i mitt liv enligt visitkortet varit väderlekare, kunde det ha blivit en riktigt blöt historia. Han såg på himlen att det var en rejäl skur på ingående, så vi väntade ut den, innan vi gav oss iväg. Blöt om fötterna blev jag ändå, eftersom regnet gjorde att det var blött i gräset, när vi gav oss ut i naturen. En av pinnarna vi sökte stod i en viltfångstgrop inte långt från cykelvägen. Varggropen hade hittats för tjugofem år sedan, och var utmärkt med en skylt, men på grund av den täta vegetationen hade jag aldrig sett den förut. Kontrollerna vi letade efter beskrevs med ord som stenen, gropen eller byggnaden. När vi kom till Svartbäcksmåla visade det sig att det som kallades höjden var själva skidbacken. Det måste ha varit årets underdrift. Det innebar hur som helst att jag fick se utsikten där uppifrån. Fast jag har bott i Nybro i trettio år och cyklat förbi skidbacken många gånger hade jag aldrig varit uppe i den tidigare. Väninnorna på Instagram skämtade om att det var rumpträning. Själv hade jag mest ont i ryggen efteråt.

Nödlösning.

Det blev sådär med sömnen igår natt. I vanliga fall har jag signalen på telefonen avstängd när jag sover. Med tanke på att vaktmästaren börjar jobba innan jag vaknar, lät jag den vara på. Den ringde aldrig, men blotta vetskapen om att den kunde göra de när som helst gjorde det svårt att slappna av. Jag hade till och med telefonen med mig in i badrummet på förmiddagen, men vaktmästarna hördes inte av förrän vid middagstid. Den enda nyttan med att dom drog ut kyl och frys var att jag kunde passa på att torka av golvet under. Det visade sig att lukten inte kom därifrån trots allt. Istället nosade sig en av killarna fram till att den härstammade från fläktskåpet ovanför spisen. Någon orsak till den dåliga lukten kunde han däremot inte hitta. Dom passade i alla fall på att ta med sig någon typ av fläkt för rengöring. Jag vet inte exakt var den satt, och det lät inte på dom som om det var någonting jag borde hålla rent själv. Lukten kom i alla händelser inte från den, så när vi kom hem efter dagens utflykt luktade det värre än någonsin. Det kändes lite surt att få ett mail om att ärendet var avslutat, fast dom uppenbarligen inte hade lyckats lösa problemet. Vi får väl se om och i så fall när jag orkar ta tag i det igen. Tills vidare har jag ställt in en luftfräschare i köket, i hopp om att avleda mitt känsliga luktsinne lite.

Beroende av rutiner.

Rutiner är extremt viktiga för mig. Rubbas mina cirklar får jag ingenting vettigt gjort. Jag kommer inte ens ihåg vad det var jag borde göra. Gårdagen började med vattenavstängningen som blev inställd. Så fortsatte den med väntan på vaktmästaren som aldrig dök upp. Jag brukar vara ute i god tid och plocka fram det som ska fixas kvällen innan. Det hade jag tydligen glömt, och hjärnan var inte det minsta hjälpsam. När jag insåg att jag borde ha bäddat rent i sängen hade jag för länge sedan bäddat den med dom lakan som låg i. Så ambitiös så jag rev upp den igen var jag inte. Jag håller tummarna för att det är överskattat med rena sängkläder. Att jag skulle ha strukit tvätten från i fredags slog mig inte förrän jag kom hem från min cykeltur. Den hade jag väntat med till efter klockan fyra, när vaktmästaren slutade jobba. Jag var definitivt inte sugen på att ställa mig och stryka vid fem när jag kom hem från den. Det får bli desto mera hushållsarbete en annan dag. Vaktmästaren hade jag turen att möta när jag gav mig iväg, eftersom han precis hade slutat jobba. Jag tänkte varken på att det var måndag eller månadsskifte, när jag mailade min felanmälan. Han hade haft en av dom värsta måndagarna någonsin.