Mannen i mitt liv är morgonmänniska, så det är troligen tur att vi inte bor ihop. Han anser att jag är uppe halva nätterna även nu, fast jag lägger mig bra många timmar tidigare än medan jag jobbade. Tills för ett och ett halvt år sedan var jag ju uppe hela nätterna. Redan på åttiotalet kröp jag i säng framåt morgonen ibland. Jag var ute och dansade en del, och efteråt fikade vi ofta hos varandra. Om dansen slutade vid ett och vi hade en bit att åka, kunde klockan bli både fyra och fem innan kaffegästerna gick hem. Det sorgliga när jag läser i dagboken om dom där danskvällarna idag, är hur många av mina danskavaljerer som inte finns kvar i livet. I dessa pandemitider är jag glad att jag slutade dansa för tjugofem år sedan. Innan dess var det halva mitt liv, så det hade tagit hårt nu när allting sånt är inställt. Coronaläget i sig är lite förvirrande för mig som läser olika uppgifter på olika ställen. Å ena sidan var det häromdagen första gången på ett halvår som ingen vårdades på sjukhus i länet för covid-19. Smittkurvan vände dessutom neråt. Siffran för insjuknade i Nybro som länge har legat på 67 sänktes till och med till 66. Det var väl något fall som blev reviderat. Å andra sidan läser jag om skolor som får återgå till distansundervisning, när smittan sprids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar