Ny butik.

Det öppnade en ny butik i Nybro i veckan med det intressanta namnet ”Trill in auto”. På Facebook berättade man att den låg på hörnet mellan Fabriksgatan och Mellangatan. Jag blev djupt imponerad, eftersom gatuadresser nätt och jämt existerar i Nybro. Det är ”gamla Wellen” och ”gamla Ljungdahls” som gäller. Ljungdahls sålde sin fabriksbyggnad till kommunen för mer än fyrtio år sedan, så man bör vara född här för att veta vad som är vad. Nu var det antagligen just därför någon som direkt efter att ha fått upplysningen om adressen till den nya butiken, frågade var den låg. Mannen som hade delat inlägget svarade då, som man gör i Nybro, med ”gamla Barometern”. Till nästa som frågade samma sak skrev han att den låg i närheten av klockbutiken. Då inträffade det intressanta att en fjärde person skrev: ” Varför inte skriva gatunamn och nummer så hittar man. Jag vet inte var klockbutiken är eller var gamla Barometern låg.” Det var exakt vad han hade gjort i originalinlägget, så jag började undra om folk över huvud taget är läskunniga. Nu fanns det någon som var betydligt mer serviceminded än jag, så hans utförliga svar löd: ” Hittar du till torget? Om du står med ryggen mot Bolanders bäck, ser du uraffären rakt fram. Gå in på Fabriksgatan. Snett emot P-huset, till höger, ligger den nya butiken. (Gamla Barometern).” Efter det kom det åtminstone inte fler frågor.

Trettionde mars.

Den trettionde mars 1976 var jag och dåvarande pojkvännen på bio och såg filmen ”Polare”. Om filmen har jag skrivit att den var ganska bra men lite långtråkig. Vi träffade ett par bekanta på bion, och följde med dom hem och fikade efteråt. Dom andra satt och pratade, men jag hade urtråkigt. Jag verkar ha varit svår att roa i tonåren.
1983 var jag tydligen arbetslös vid den här tiden. Jag var på Arbetsförmedlingen på förmiddagen, och skrev arbetsansökningar sent på kvällen. Däremellan var jag hemma hos bror och svägerska.
Min svägerska fyller år i slutet av mars. Jag misstänker att det var därför jag åkte hem till henne och min bror direkt efter att ha jobbat kvällsskift den trettionde mars 1984. Min äldste bror var också där, och vi blev bjudna på sallad, kaffe och kakor.
Året därpå, när detta datum inföll en lördag, hade jag en heldag med min mamma. Vi var ute och gick och satt hemma och broderade. Hon bjöd på mat på dagen och varma mackor på kvällen.
1990 skulle jag flytta från Oskarshamn till Nybro ett par dagar senare. Då satt jag hemma hos en kompis på fredagskvällen och drack vin och åt pizza.
Idag är det exakt sjutton år sedan flickorna på bilden var här. Det har bara hänt en gång, och det var med anledning av att jag hade fyllt fyrtio. Hon i mitten har slutat på kära Kährs sedan dess, men hon bor i Nybro, så vi springer på varann ibland. Hon till höger bor inte här, men hon jobbar kvar. Efter att ha flyttat och flyttats runt lite är vi nu båda på samma avdelning igen, så vi ses i skiftbytena.

Ännu en brand.

Igår kväll brann det igen, men på betydligt närmare håll än kvällen innan. Det var i Jysk gamla lokaler här i Nybro, och dom ligger alldeles i närheten av min arbetsplats. Med tanke på hur branden på Smålands motor spred sig till Carspect kändes det aningen olustigt. Särskilt när någon läste för mig på nätet att spridningsrisken var stor. Den ende som fick utrymma nu var en kollega som har gått i pension. Han bodde nämligen precis intill eldsvådan. Folk som jobbar med bilar och annat tänker kanske inte lika mycket på att deras arbetsplats plötsligt kan slukas av lågor. Bland trä och damm förekommer det ett och annat tillbud. Jag har många gånger funderat på vad man tar sig till rent konkret om ens arbetsplats plötsligt försvinner sådär. Dom anställda på Smålands motor vet nu, och jag hoppas att jag aldrig får veta. Jag tror vi har både gnistlarm, sprinklersystem och direktlarm till brandkåren. Inte att förglömma en ansvarsfull och plikttrogen personal. När det började brinna i en press för några år sedan släckte dom det själva. Det enda jag minns av händelsen är att det var avspärrat, så jag kunde inte gå genom fabriken till mitt omklädningsrum när jag skulle gå hem. Att gå utomhus runt hela byggnaden i kortärmat mitt i vintern var kallt. Däremot tvekade man aldrig att släppa in ett nytt skift på morgonen. 

Eldsvåda.

Igår kväll utbröt en stor brand på Smålands motor i Kalmar. Jag är sällan uppkopplad på nätet på jobbet, men en kollega, som följde förloppet på sin telefon, höll mig informerad. Det var så mycket giftig rök att man uppmanade dom som bodde i närheten att hålla sig inomhus och stänga fönster och ventilation. Explosionsrisken var också stor, eftersom det fanns acetylenflaskor i byggnaden, så man spärrade av ett hyfsat stort område. En av killarna jag jobbade med i natt bodde visst i närheten. Jag antar att det kunde kännas skönt att komma därifrån, även om han rimligtvis måste ha gått ut för att komma iväg. Sedan kan man förstås känna som jag gjorde den gången jag hittade brandbil och ambulans ute på gården, när jag skulle gå till jobbet. Jag blev mest orolig för om man vågade gå hemifrån, eller det fanns risk att man inte hade något hem att komma tillbaka till. Mest intressant den gången var publiken som hade samlats på andra sidan Norra vägen, när dom såg utryckningsfordonen. Så mycket mer kan det inte ha funnits att se, om jag som var inne i huset inte ens hade märkt något. Hur många åskådare storbranden igår hade kan man bara gissa. Smålands motor hade visst varken sprinklersystem eller direktlarm till brandkåren, så det brann rejält innan allmänheten upptäckte det och larmade. Det spred sig till ett bilbesiktningsföretag intill. Min bror är bilprovare, men jag kollade med hans son, och det var ett annat företag som hade drabbats. Det var enklare förr, när det bara fanns Bilprovningen. I och med att jag inte har haft bil själv dom senaste trettio åren har jag ingen koll på vilket som är vilket numera.

Evig vinter?

En arbetskamrat undrade hur maten hade varit, när jag åt vid Curts färg. Den polletten trillade ner extremt långsamt. Jag har nämligen sett på nätet att dom har flyttat in i sin nya lokal på Storgatan, men varje gång jag har cyklat förbi har jag glömt att titta. Närmaste mathak är en kinarestaurang, och där har jag aldrig ätit. När jag förstod att hon menade Western streetfood klarnade det. Deras vagn står nämligen uppställd där Curts färg huserade tidigare. Jag har inte varit inne i den lokalen heller sedan det var bensinmack där, så mackens namn hade jag nog reagerat snabbare på. Ännu intressantare blev det när kollegan pekade på sin telefon, och sa att jag hade skrivit det där. Dels hela den globala grejen med att mina blogginlägg finns i folks telefoner. Å andra sidan lite avigt för mig, som aldrig någonsin skriver sånt på telefonen. Enligt mig var det i datorn jag skrev det.
Förra gången jag ställde undan mina kängor kom det mer snö. I slutet av mars tyckte jag inte att det borde hända igen, men det gjorde det. När jag kom ut från jobbet i morse såg det ut som på bilden. Jag tog aldrig någon själv, så den nedan har jag lånat på nätet av en annan Nybrobo. Dom hade inte lovat någon värme, så jag trodde gatorna var förstörda för åtminstone resten av veckan. Jag gillar varken att klafsa runt i kängor eller att göra det med risk för livet i snö och halka. Som väl var räckte tydligen den ynka plusgrad som vi har haft under dagen, för alla vägbanor jag ser från mina fönster verkar rena. Återstår att se om det gäller hela vägen till jobbet, och om det bildas någon typ av isskorpa framåt kvällen. Det kan vara mera förrädiskt. Snön ser man åtminstone.

Plötsligt händer det.

Det är väldigt många år sedan jag slutade läsa böcker. Jag har ett lånekort på biblioteket här i Nybro, men det har jag enbart använt för att kunna låna ljudböcker hemifrån och lyssna över nätet. Det är flera år sedan jag slutade lyssna på böcker också, och läst några själv tror jag knappt att jag har gjort sedan jag flyttade hit för nästan trettio år sedan. Nu föll det sig så bra att jag fick låna ett par böcker jag verkligen ville läsa just förra veckan när jag hade semester. Då hade jag ju tid, men jag låg verkligen i, eftersom jag visste att det inte skulle bli av att läsa mera när jag börjar jobba igen. Jag hinner inte ens bläddra igenom dom tidningar som dräller in här, så tidningshögen bara växer. Dom sitter jag för övrigt med när jag äter, och vid matbordet vågade jag inte ha böcker som jag hade lånat. Alla har väl förstått vid det här laget hur klantig jag är, och hur bra jag är på att kladda ner saker och ting. Som väl är har jag ingen läslampa vid sängen, för där hade jag somnat direkt. Jag har aldrig fattat hur folk kan ligga i soffan och läsa eller se på tv, och hålla sig vakna. Nu satt jag och nickade över läsningen fast den var intressant och fast jag satt upp i en fåtölj. Att jag hade vänt på dygnet förra veckan gjorde mig inte piggare direkt. Klar blev jag i alla fall med båda, och nu lär det dröja innan jag läser en bok härnäst.

Sjukhusmaten.

Såhär långt i livet har jag haft sån tur så jag aldrig har legat på sjukhus. Det innebär att jag inte har en aning om vilka som har rätt. Dom som klagar på sjukhusmaten eller dom som tycker att den är jättebra. Den enda gången jag har smakat den över huvud taget var när pappa hade haft en stroke. Jag satt hos honom på lasarettet, och blev bjuden på en portion som hade blivit över. Jag kan inte uttala mig om den heller, för det var framför allt potatis, och det har jag aldrig tyckt om. Det finns ju dom som inte anser att dom har fått mat över huvud taget, om dom inte har fått potatis. Den senaste som fick stora rubriker efter att ha skrivit om den dåliga sjukhusmaten var Malin Berghagen. Hennes mamma (sångerskan Lill-Babs) låg inne för hjärtsvikt, och Malin tyckte att maten som serverades var rent förfärlig. Det jag framför allt hängde upp mig på i hennes text var orden ”måltidssalladen består av isbergssallad, gurka och tomat”. Det är nämligen exakt den sallad jag brukar bjuda på till maten när jag har middagsgäster. Jag hade ingen aning om att det var så uselt. Äter jag ensam lyser oftast salladen med sin frånvaro helt och hållet. Journalisten Malin Wollin skrev en krönika som motvikt till Malin Berghagens kritik. Man kan, som sagt, tycka väldigt olika om det där, och kvalitén på maten varierar säkert mellan olika sjukhus.