Värme.

Sist jag talade med min bror hävdade han att sommaren skulle bli varm och torr. Jag såg framför mig flera veckor av den nästan trettiogradiga värme som vi hade i förra veckan. Som väl är har det redan sjunkit till mer normala sommartemperaturer här, och enligt min väderlekssida ska det fortsätta så. Jag far nämligen fruktansvärt illa av värme. Första gången i mitt liv som jag svimmade var det efter att ha tagit ett bad i mitt föräldrahem. Där hade vi ett minimalt badrum med snudd på obefintlig ventilation. Det fanns ett litet fönster, men precis utanför det gick trappan upp till ytterdörren. Man var inte så sugen på att öppna ut mot eventuella gäster, när man själv var naken. Jag har badat bastu några få gånger när jag var yngre. Det slutade jag helt med efter att ha varit på väg att svimma av värmen. Den gången jag tuppade av på Nordchoklad var det på grund av en kombination av värme och arbetsuppgifter. Vi stod och kollade så det fanns ett bär i varje körsbärspralin, och fyllde på där det fattades. Spritlukten, dom kladdiga händerna och sommarhettan fick mig att gå i golvet. Annars minns jag den fabriken som kall, eftersom chokladen knappast skulle må bra av värme.

 

Möbler.

För fyrtio år sedan hade jag en sambo. Till vårt gemensamma hus minns jag att vi köpte möbler från IKEA. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av möblerna, utan mest hur det gick till när vi köpte dom. Närmaste IKEA-varuhus fanns i Älmhult på den tiden. Vi hade släp med oss dit, men det var lång kö och ett mycket tidsödande projekt att hämta ut våra prylar. Om vi däremot enbart beställde dom fick vi dom, som jag minns det, levererade hem till ytterdörren utan avgift. Sedan dess har jag inte handlat där, och i mina egna hem har jag aldrig haft en möbel från det företaget. Det finns tydligen till och med någonting som kallas ”Ikea-effekten”, som jag har missat helt. Den visar att människor får mer tillfredsställelse av produkter som dom bitvis har producerat själva. Det kan vara så att jag saknar den genen. Jag minns bara blåsorna jag har fått i händerna, när jag har skruvat ihop någon hylla själv. Mina första soffgrupper köpte jag begagnade, och till och med sängen jag har nu är köpt på Ria. Vi har två fasta loppisar i min ände av Nybro, men fast dom sysslar med samma sak är dom som natt och dag. Ria är en mycket välordnad butik med folk som går runt och plockar och pysslar. Den andra sköts av en ensam man. Han har i princip knökat in så mycket prylar som bara ryms i en stor hall. Vissa saker ser inte ut att ha blivit dammtorkade på flera år.

Matvanor.

När det gäller mat verkar jag inte vara speciellt svensk, och jag vet verkligen inte varför. Mina föräldrar och mina bröder åt med god aptit mycket sånt som jag inte tyckte om som barn, och inte har lärt mig att äta senare heller. På helgmorgnar var det omelett med svampstuvning som gällde. Jag tyckte det var roligt att plocka champinjoner, men jag har aldrig lyckats förmå mig att stoppa dom i munnen. När det var dags för semlor gjorde mamma egna. Hon gröpte ur bullarna för att få plats med mandelmassa, och det där urgröpet åt jag. Genom åren har jag någon gång blivit bjuden på semla, men eftersom jag varken gillar mandelmassa eller grädde, aldrig kommit längre än till locket. Det åts mycket potatis i mitt föräldrahem. Jag minns att någon av ”karlarna” (oklart vem) inte tyckte att han hade fått mat, om han inte hade fått potatis. Jag har aldrig lärt mig uppskatta det heller. Möjligen som mos eller pommes frites då. Jag kokade oftare potatis till särbon i början av vårt förhållande. Numera äter vi mos till det mesta. Möjligen gör han det mest för husfridens skull, men jag är djupt tacksam. Jordgubbarna saknar jag inte heller från min barndom. Jag tror det närmaste jag har kommit i modern tid är jordgubbstårta till midsommar. I år har jag i alla fall ätit några bär, eftersom mannen i mitt liv tycker om dom.

Cykelrundor.

En av mina cykelrundor är fortfarande under bearbetning. Vid första försöket blev det onödigt spännande, när jag passerade över den hårt trafikerade Kalmarvägen. Efter det har jag istället cyklat under den, vid vad jag tror är den sista tunneln härifrån räknat. Så har jag fortsatt på andra sidan Kalmarvägen fram till Betekullavägen. Det är mer av en landsväg, men jag är inte riktigt van vid såna heller, efter att ha bott i städer i mer än fyrtio år. Man blir onekligen bortskämd med cykelbanor och lugnare trafikrytm, även om det kan bli trångt i stan också. Många har extremt stora bilar numera, och alla verkar inte så vana vid att köra dom. Betekullavägen cyklade jag hur som helst bara någon kilometer på dom första gångerna. Eftersom min runda hade en tendens att bli för kort då, fortsatte jag dubbelt så långt igår. Då fick jag till en lagom runda, utan att behöva lägga till någon extra sväng på hemvägen. Problemet var alltså att det kändes onödigt spännande att cykla så pass långt på landsvägen. När jag kom av den blev det desto lugnare. På den dubbelt så långa skogsvägen tillbaka hem mötte jag endast en joggare och två cyklister. Dom sistnämnda var i sällskap med varandra. Framme vid Storgatan var trafiken betydligt livligare. Den höll jag knappt på att komma över.

Telefonhantering.

Ibland krånglar jag till det för mig själv alldeles i onödan, enbart för att jag får för mig att någonting bör vara på ett speciellt sätt. När det gäller mobiltelefonen tränar jag på att använda högtalarfunktionen. Eftersom jag är grymt skakis på vänsterhanden närmast dallrar telefonen mot örat, om jag försöker hålla den där. Om jag kör på högtalare istället har jag båda händerna fria, om jag till exempel skulle behöva kolla upp någonting på datorn under samtalet. Dessutom slipper jag kladdet som blir på skärmen, om jag håller den mot min feta hy. Att jag dessutom löper betydligt mindre risk att komma åt något annat kommando under samtalet, har knappt ens slagit mig förrän nu. Den enda gången det verkar motiverat att inte använda högtalarfunktionen är utomhus. Dels för att det kan vara svårt att höra bland bilar och annat, och dels för att jag kanske inte vill att alla runt omkring ska höra hela samtalet. Rent objektivt förstår jag alltså att jag borde kunna använda högtalaren för jämnan. Ändå känner jag någonstans att jag borde använda telefonen som en vanlig lur emellanåt. När jag var yngre hade jag liknande tvångstankar om karbad. Även om jag duschade varje dag, kände jag att jag borde bada en gång i veckan. Nu har jag inte tagit ett bad sedan dom slängde ut badkaret här 1992, och jag har klarat mig alldeles ypperligt utan.

Tjugofemte juni.

Vissa maträtter har jag lärt mig uppskatta med stigande ålder, medan andra har varit lätta att välja bort hela livet. Jag har till exempel ett svagt minne av att jag inte åt smörgåstårta när jag var ung. Numera är det bland det godaste jag vet. När jag åt räkmacka ute på lokal förr, beställde jag den utan majonnäs. Det låter väldigt torrt såhär i efterhand. När jag var tio var jag bortbjuden på middag och fick kassler. Det verkar inte ha varit någon vanligt förekommande rätt i mitt föräldrahem, för kommentaren i dagboken lyder kort och gott: ”Det var inget gott.” Det gillar jag fortfarande inte nästan femtio år senare, så jag har inte ätit det många gånger i livet. 

Den tjugofemte juni 1983 hjälpte mina bröder med respektive mig att flytta, fast det var midsommardagen. Jag hade bil på den tiden, så på kvällen var jag ute och körde och kollade in olika festplatser. Jag var både uppe i Borgholm och nere i Sandvik, så det lär ha blivit en tio, femton mil bakom ratten. Sex år senare hade jag sålt min sista bil, vilket gjorde det trixigare att ta sig till olika dansställen. Då tog jag bussen från Oskarshamn, där jag bodde då, till goda vänner i Blomstermåla. Jag åkte med dom till Långemåla, där det var dans. Så sov jag över natten hos dom, och tog bussen hem igen dagen därpå. Kortet nedan är taget det året, och tröjan jag har på mig har jag stickat själv.

 

Resande.

Min pappa blev i mogen ålder väldigt förtjust i solresor, och reste utomlands en gång varje år. Kortet nedan har mamma tagit på honom i Puerto Rico på åttiotalet. Man kunde höra pappa berätta om resan han hade varit iväg på i ett halvår efteråt, och nästa planerade resa halvåret innan han kom iväg på den. Jag tror det började när mamma fyllde fyrtio. Sexton år senare dog hon under en solresa. Hon hade cancer, och hade blivit rekommenderad av läkaren att åka iväg och vila upp sig. När hon blev inlagd på sjukhus höll jag på att få resa ner och ta hand om pappa. När mamma avled kom han hem istället, så jag har fortfarande aldrig varit längre bort än i Köpenhamn. Pappa sa efteråt att dom båda hade haft det som bäst under sina resor. Det låter väl troligt att livet känns lite bättre långt från hushållsgöromål och andra krav. Pappa fortsatte resa med sin nya kvinna i fjorton år till, innan han hamnade på vårdhem efter en stroke. Själv vansläktas jag rejält när det gäller just resor. Jag är snarare känd för att ogärna lämna Nybro. Den rådande pandemin påverkar således inte mitt vardagsliv lika mycket som många andras. Jag läser på nätet om hur dom längtar tills det går att resa som vanligt igen. För mig är det istället mina stående mardrömmar, som innefattar att jag måste åka någonstans alternativt har flyttat till en annan lägenhet. Efter att ha bott på samma ställe i nästan trettio år känns inte det heller speciellt frestande.