Matvanor.

När det gäller mat verkar jag inte vara speciellt svensk, och jag vet verkligen inte varför. Mina föräldrar och mina bröder åt med god aptit mycket sånt som jag inte tyckte om som barn, och inte har lärt mig att äta senare heller. På helgmorgnar var det omelett med svampstuvning som gällde. Jag tyckte det var roligt att plocka champinjoner, men jag har aldrig lyckats förmå mig att stoppa dom i munnen. När det var dags för semlor gjorde mamma egna. Hon gröpte ur bullarna för att få plats med mandelmassa, och det där urgröpet åt jag. Genom åren har jag någon gång blivit bjuden på semla, men eftersom jag varken gillar mandelmassa eller grädde, aldrig kommit längre än till locket. Det åts mycket potatis i mitt föräldrahem. Jag minns att någon av ”karlarna” (oklart vem) inte tyckte att han hade fått mat, om han inte hade fått potatis. Jag har aldrig lärt mig uppskatta det heller. Möjligen som mos eller pommes frites då. Jag kokade oftare potatis till särbon i början av vårt förhållande. Numera äter vi mos till det mesta. Möjligen gör han det mest för husfridens skull, men jag är djupt tacksam. Jordgubbarna saknar jag inte heller från min barndom. Jag tror det närmaste jag har kommit i modern tid är jordgubbstårta till midsommar. I år har jag i alla fall ätit några bär, eftersom mannen i mitt liv tycker om dom.