Resande.

Min pappa blev i mogen ålder väldigt förtjust i solresor, och reste utomlands en gång varje år. Kortet nedan har mamma tagit på honom i Puerto Rico på åttiotalet. Man kunde höra pappa berätta om resan han hade varit iväg på i ett halvår efteråt, och nästa planerade resa halvåret innan han kom iväg på den. Jag tror det började när mamma fyllde fyrtio. Sexton år senare dog hon under en solresa. Hon hade cancer, och hade blivit rekommenderad av läkaren att åka iväg och vila upp sig. När hon blev inlagd på sjukhus höll jag på att få resa ner och ta hand om pappa. När mamma avled kom han hem istället, så jag har fortfarande aldrig varit längre bort än i Köpenhamn. Pappa sa efteråt att dom båda hade haft det som bäst under sina resor. Det låter väl troligt att livet känns lite bättre långt från hushållsgöromål och andra krav. Pappa fortsatte resa med sin nya kvinna i fjorton år till, innan han hamnade på vårdhem efter en stroke. Själv vansläktas jag rejält när det gäller just resor. Jag är snarare känd för att ogärna lämna Nybro. Den rådande pandemin påverkar således inte mitt vardagsliv lika mycket som många andras. Jag läser på nätet om hur dom längtar tills det går att resa som vanligt igen. För mig är det istället mina stående mardrömmar, som innefattar att jag måste åka någonstans alternativt har flyttat till en annan lägenhet. Efter att ha bott på samma ställe i nästan trettio år känns inte det heller speciellt frestande.