Första mars.

Idag är det 44 år sedan jag blev förälskad första gången. Jag var med ett par kompisar och deras mammor i simhallen i Kalmar. Där har jag nog inte varit mer än en handfull gånger i hela mitt liv. Nu är det trettio år sedan eller så, för simhallen här i Nybro har jag aldrig besökt. Det närmaste jag har kommit är bowlinghallen, som jag vill minnas ligger i samma byggnad. Det är några år sedan jag var där också. Det jag minns från barndomens besök i badhus är framför allt känslan när man hoppade från hopptornet. Jag har alltid varit höjdrädd, men det enda man kunde göra var att ta steget över kanten. Sedan var det bara att gilla läget. På sjuttiotalet var det här med badhus lite känsligt, eftersom jag var tidigt utvecklad. Ja, kroppen då. Resten har visst aldrig riktigt följt efter. Jag glömmer aldrig hur avundsjuk jag blev på en klasskompis, som fick sin första mens när hon var femton. Då hade jag haft det sedan jag var elva. Det som hände vid simhallsbesöket den första mars 1973 var att kompisen och jag mötte en badvakt. I dagboken har jag skrivit gubbe (kille). Och att han var gullig på något sätt, fast han nog var 30-40 år gammal. Det där med ålder är definitivt relativt. När vi mötte honom daskade han till mig lite lätt när ingen såg. Mer behövdes inte för en flickunge från östra Öland, som mest bara hade träffat bönder i sitt unga liv. "Jag tror jag är kär", lyder min kommentar. Kortet på mig är en selfie, som jag tog trettio år innan begreppet myntades.