Näsdukar.

Eftersom jag oftast har lite småont i halsen och problem med slemhinnorna, har jag alltid halstabletter och pappersnäsdukar hemma. Näsdukar försöker jag ha extra gott om, eftersom jag vet hur fort dom går åt om man skulle bli förkyld på riktigt. När dom nu började sina efter några dagars intensivt snytande kom jag att tänka på Kleenex-servetterna jag använder till ansiktet. Hushållspapper river ju sönder näsan på nolltid, men dom här ska till och med vara ultramjuka. Inte förrän jag kom ut i badrummet och såg asken där slog det mig att det är ett par månader sedan jag bytte rengöring till ansiktet. Numera använder jag inga servetter, men dom har stått kvar utan att jag ens har noterat det. Snacka om att bli hemmablind. Nu har dom tagit upp en tredjedel av mitt dyrbara hyllutrymme alldeles i onödan. Det är en liten trähylla som någon som har bott här tidigare har satt upp under badrumsskåpet. I skåpet skulle jag aldrig få plats med allt, så efter renoveringen såg jag till att få hyllan uppsatt igen. Jag har bott här i 27 år, så den skulle inte må dåligt av lite målarfärg, men jag är på tok för lat och för ohändig för att ta tag i det. Hur par får plats med bådas prylar i ett badrum övergår mitt förstånd. Den ultimata kärleksgåvan från min sambo på sjuttiotalet var när han byggde ut huset vi bodde i för att få plats med ett extra badrum. Mest var det för att jag ville ha badkar, ett beroende som jag kom över när vi slängde ut badkaret här för 25 år sedan. Jag tror ändå att det kan ha varit något positivt när hans föräldrar bodde dom sista åren av sina liv i det huset. Dom var gamla och det första badrummet låg en trappa upp.