Sommartid.

Vitsen med sommartid har jag aldrig förstått. Speciellt inte som den tar sin början flera månader före själva sommaren. I min värld är det inte ens vår så länge det är nattfrost. Sedan får dagarna vara hur soliga och varma dom vill. När jag måste ge mig ut på kvällen är det några få plusgrader och blåser dessutom svinkallt. I det läget byter jag inte till fleecejacka, hur trött jag än är på den tjocka, otympliga täckjackan. Frysa kan jag göra så det räcker här hemma. Elementen är nästan kalla, eftersom det är varmt ute på dagarna, men då jag har en oinredd vind ovanför min lägenhet, dröjer det innan det blir någon vår- eller sommarvärme här. När det väl sker blir det desto varmare och håller i sig desto längre. Då kan jag knappt ens ha linne på mig, så illa far jag av värmen. Skillnaden är markant mot nu, när jag sitter här med pikétröja, munkjacka och en tjock, stickad kofta. Jag verkar ha blivit en perfekt blandning av mina båda föräldrar. Dom sista åren min mamma levde hade hon en lägenhet i Kalmar, för att slippa pendla till jobbet varje dag. Där tyckte hon att det var jätteskönt, medan pappa led av värmen, när han var där. I huset på östra Öland, där han trivdes bäst, tyckte mamma att det var kallt och rått. Jag lider av värmen halva året och av kylan halva. Någon har sagt att klimatet ska vara perfekt i södra Frankrike, så stundtals fungerar jag på att emigrera.