Under en av våra fotoutflykter susade ett par bekanta förbi oss på en parcykel. Jag har alltid sett liknande fordon som handikapphjälpmedel, så min spontana reaktion var att hojta till kvinnan i sällskapet ”Men du är väl inte handikappad?” Efteråt slog det mig att jag faktiskt inte hade någon som helst aning om hur det låg till med den saken. Vi har inte setts på ett par år och vad som helst kan ju hända både på jobbet och i trafiken. Inte blev jag mindre orolig när jag såg paret ifråga nästa gång. Då satt dom i en bil och mannen satt på förarplatsen. Jag har annars fått uppfattningen att det oftast är hustrun som kör. Därför blev jag riktigt lättad när jag kastade ett öga ut genom fönstret häromdagen. På trottoaren utanför powerwalkade flickebarnet ifråga förbi i samma goda hastighet som vanligt. Ett par dagar senare träffade jag annars en gemensam bekant, som jag kunde ha frågat om hur det låg till. Det visade sig att jag inte var den enda som hade sett fordonet som en handikappcykel. Fast dom hade trott att det var mannen som hade råkat ut för någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar