Blogg 11/5 2021.

 Mannen i mitt liv ringde igår kväll. Han hade fått veta att det fanns en lapp uppsatt i hans trapphus med information om att man vill ha tillgång till lägenheterna som idag. Jag tog telefonen i näven och hissen ner till min egen informationstavla. Så fort jag kom ut i trapphuset insåg jag att det där med högtalartelefon inte var så lyckat där. Särbons röst ekade så det hördes i hela huset. Det gjorde i och för sig min också, men det kändes mera oundvikligt. Lappen satt i skåpet där dom boendes namn och lite annat finns. Jag vet inte om någon annan har sett den där. Jag skulle inte göra det även om jag kom på tanken att titta efter, för jag har aldrig glasögon på mig när jag går ut. Det visade sig att dom kan komma att behöva ta sig in här mellan nio och fyra idag. Det är alltså tänkt att man ska sitta hela dagen och vänta på någon som kanske inte dyker upp över huvud taget. När jag går hemifrån på eftermiddagen kan jag tänka mig att sätta låset i serviceläge. Duscha på förmiddagen i lugn och ro ser jag däremot som en mänsklig rättighet. Var dom här då fick dom mäta hos någon annan. Det är nämligen ytterdörrarna som ska mätas, och man får väl tro att dom har samma mått i hela huset. Vi ska få säkerhetsdörrar, men dom kommer inte förrän i september.