När jag var barn umgicks jag mest intensivt med en flicka från grannbyn. När det var dags att skiljas åt för dagen brukade vi följa varandra till Hilmers hönshus, eftersom det låg ungefär mittemellan våra respektive hem. Av Hilmer själv minns jag bara några få fragment. Han cyklade förbi vårt hus en gång när det var barnkalas med tillhörande snöbollskrig. Han hamnade mitt i skottlinjen och enligt dagboksanteckningarna kastade jag av honom kepsen. Så minns jag att det utbröt en soteld i deras hus en gång. Eldsflammor och brandbilar var definitivt mer dramatik än man var van vid på östra Öland. När jag var i tonåren gick mamma och jag en kurs i gammaldans i bygdegården hemmavid. Jag minns Hilmers stora nävar som slöts runt min midja och lyfte upp mig från golvet. Jag tänker på honom än idag när datorn här hemma spelar ”Månens melodi” med dansbandet Black Jack. När dom sjunger ”han famnade midjan som var den av dun” minns jag hur vi dansade för fyrtiofem år sedan. Hilmer gick bort tjugo år senare och min midja försvann ungefär samtidigt.
Månens melodi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar