Blogg 14/6 2022.

 Jag utgår från att sjukhuset i Kalmar inte är något av Sveriges största. Likväl är det stort nog för att jag ska lyckas irra bort mig fullständigt i dom olika byggnaderna. Utan min ständige ledsagare skulle jag förmodligen aldrig komma dit jag skulle. Med onkologen är det dessutom så vist inrättat att onkologmottagningen och onkologiska dagvården ligger i varsin ände av lasarettet. Igår skulle vi först på läkarbesök på onkologmottagningen. Den har man dessutom gömt, så man får leta sig dit via dietistmottagningen. När det var dags att hitta därifrån till dagvården för cytostatikabehandling, slutade det med att vi fick fråga en sjuksköterska om vägen. Det var vid strålbehandlingen, så henne kanske jag träffar igen om några veckor. Min själs älskade har för övrigt raskt stigit i graderna i mina sjukvårdsjournaler. För sex veckor sedan stod han fortfarande som min särbo, som skulle hjälpa mig att ta sprutor här hemma. Tre veckor senare hade jag sambon med mig och det hade fungerat bra med att nämnda sambo hade gett injektionerna. Enligt gårdagens journalanteckning är det maken som ska ge mig sprutorna. Det är väl inte illa att gå från särbo till make på sex veckor utan att ens behöva skriva under ett vigselbevis?