Jag minns inte om det var på min farfars egen begäran, men av någon anledning kallade vi honom aldrig för farfar. Istället var det farmor och Ture. När det kom till oss barnbarn kanske det rentav underlättade. För min fasters barn var dom ju mormor och morfar. Eftersom farmor för mig var just farmor och ingen annan, kändes det minst sagt märkligt när kusinerna kallade henne mormor. Min Gudmor kallade både jag och min mor för moster Ella, fast det egentligen var mammas moster hon var. Morbror John var för övrigt pappas morbror. En av Johns systrar var också gift med en John, men det var ingen större risk att man blandade ihop dom. Det paret hade nämligen bott i Amerika en tid och sedan dess kallade damen sin make för Johnnie. Resten av släkten försvenskade namnet till Jonne. Av mina egna äldre släktingar tror jag bara det är min faster som har kallats för faster Maj. Varken min farbror eller någon av mina fem morbröder har fått leva med något liknande epitet. På tal om namn, så hade en av mina morbröder en hund som hette Tina. Hennes namn stod alltid med på grattiskort och liknande. När min morbror gifte om sig, var det med en kvinna vars dotter hette Tina, så det namnet hängde med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar