Problemet med vad sjukvårdspersonalen vet om hur man mår av cytostatika är förstås att det är teoretiska lärdomar som dom har fått läsa sig till. Jag tvivlar starkt på att hon som när jag bokade om en tid sa: ”Du känner dig lite låg” hade provat på någon liknande behandling själv. Då var en av dom som skötte omläggningen på Astrakanen mera medkännande. I broschyrerna man får står att läsa att tröttheten inte går att vila bort, däremot kan man träna bort den. ”Hur då?” sa hon, som om hon hade läst mina tankar. Kommer man knappt ur sängen kan man möjligen sparka sig trött, om man orkar. När jag fick samma soppa för tredje gången trodde jag förstås att jag visste hur min kropp skulle reagera, men plötsligt blev jag sjuk tidigare än förut. Efter en och en halv vecka börjar det kännas lite tröstlöst. Inte vågar jag lita på att febern ger med sig när jag tycker att den borde göra det heller. Nu ska det i alla fall inte fyllas på mer gift och det som finns i kroppen borde väl gå ur den någon gång. Midsommarfirandet räddar hur som helst min älskade särbo, som bjuder mig till dukat bord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar