Smarta telefoner.

Jag har bland mina tilltänka citat att lägga upp på Facebook, ett som går ut på att man alltid ska börja alla telefonsamtal med att säga att ens telefonbatteri håller på att ta slut. Då kommer folk till saken utan en massa onödigt småprat. Själv använder jag mig av en variant. Eftersom jag inte riktigt förstår mig på den nya tekniken har min telefon en tendens att övergå till något annat mitt i ett pågående samtal. När min bror ringde i veckan kände jag hur det surrade i den, så jag fastställde direkt att jag skulle ringa upp om det bröts. Har man inte bestämt det, så ringer båda tillbaka samtidigt, och det tar en evighet att få kontakt igen. Brorsan hävdade att det var dags för en ny telefon, men klarar jag inte av "en smart och enkel pensionärslur" som Doro kallades någonstans, lär inte något mer avancerat vara att tänka på. Brorsan är visserligen äldre än jag och har en Iphone, men han har fortfarande hemtelefon, som han oftast ringer mig från. Den hittar ju inte på så mycket annat medan vi pratar. Ärendet han hade nu var att dubbelkolla datumet då det är dop för klanens yngsta. Han hade fått ett inbjudningskort, men förlagt det. Mitt tror jag ligger kvar där han som tänkte lämna det till mig glömde det, men jag utgår från att man blir insläppt i kyrkan utan att visa upp det. Min äldste bror skulle för övrigt till England just den helgen, och hälsa på sin dotter och hennes familj. Efteråt slog det mig att en av anledningarna kan ha varit att hans första barnbarn fyller ett år veckan efter.

Arbetsskada.

Fredagen den trettonde hann inte ens börja innan jag råkade ut för en olycka på jobbet i natt. Jag fastnade med foten, och det small till så jag trodde jag bröt benet, när jag ramlade därifrån. Man kan väl se det som tur att jag inte gjorde det, snarare än som otur att jag slog mig över huvud taget. Rejält svullet blev det i alla fall, som det blir av såna där smällar. Min tanke var ändå att fortsätta jobba, men det var verkligen oskönt att springa runt. Det gjorde till och med ont när jag satt ner och körde in bitar. Jag längtade bara efter att få ta av mig skyddssko och stödstrumpa och lägga upp benet högt med något kallt på. Efter någon timme gav jag upp och gick hem. Eller cyklade då. Gissa om jag var glad att jag hade cykeln just igår. Det hade definitivt inte varit kul att linka hela vägen hem. Jag tog till och med hissen ner till markplan från mitt omklädningsrum. Det slog mig inte förrän jag kom in i den att jag aldrig hade använt den ensam tidigare. Jag lyckades stanna på rätt plan, men när inte dörrarna öppnades automatiskt var paniken nära. Som väl var hittade jag knappen till dom också. Min gruppsamordnare hade skickat med mig en kylpåse hem, så jag satt med benet på en stol och såg på ”Bonde söker fru”. Den äldsta av bönderna är inte mer än 49, men jag noterade förra veckan att en av hans brevskrivare var jämngammal med mig. Han hade fastnat direkt för en av tjejerna, och ville inte fortsätta träffa någon annan. Gissa vilken! Bilden överdriver möjligen min faktiska skada, men definitivt inte min upplevelse av den.

Kärlek på TV.

Intervjuserien ”En kärlekshistoria” höll jag på att missa, eftersom dom det handlar om beskrevs som kulturpar i min tv-bilaga. På nätet står det helt enkelt kända par, och kändisar är jag alltid nyfiken på. Däremot undrar jag hur snillet har tänkt, som har gjort ett program där man bara lyssnar på vad folk säger, och sedan lagt på så hög musik att man inte hör vad dom säger. Det händer till och med att jag väljer bort filmer som annars verkar bra, för att musiken stör mig. Det är möjligt att det är åldersrelaterat, men det lär väl inte vara så många ungdomar som tittar på intervjuer med kändisar som är i min ålder. Å andra sidan ska man aldrig säga aldrig. Det är möjligt att dom som hänger på Flashback inte är så unga som jag tror, men där finns långa trådar med skvaller om ”Bonde söker fru”. Där har tittarna precis som jag noterat det märkliga i att vissa brevskrivare återkommer i flera säsonger. Däremot verkar ingen ha samma teori som jag om att det är produktionens påhitt. Även om samma kvinnor skriver till olika bönder år efter år, har jag lite svårt att tänka mig att bönderna skulle välja just dom bland alla brev dom får.

Hjärtan.

Träklossen på bilden är det närmaste en kärleksgåva jag har kommit i modern tid. Då snackar vi inte romantik, utan snarare moderskärlek, eftersom gossen jag fick den av skulle vara i samma ålder som mina barn, om jag hade några. Till saken hör också att jag brukar ge honom slitytestavar, där kvisthålen är formade som hjärtan. Det är lite enklare för mig att hitta dom, eftersom stavarna flyter förbi mig i en aldrig sinande ström på bandet. Knaggarna som trillar ur dom där kvisthålen kan göra mig sugen på att börja tillverka smycken. Dom är så vackra. I natt försökte jag för tredje gången i höst ha på mig en kortärmad tröja på jobbet. Det slutade med att jag var lika kokhet som vid dom två tidigare tillfällena. Jag får nog använda linne tills det blir minusgrader ute. Förmodligen hänger det ihop med att min kropp är byggd för nöjen och inte för slit, för innan jag går till jobbet sitter jag här med flera lager kläder. Mina arbetskamrater går dessutom i munkjackor och säger att dom fryser. Det händer att jag träffar en flicka från en helt annan avdelning i vårt gemensamma omklädningsrum. I morse nämnde hon att hon kom från Öland. Eftersom jag också härstammar därifrån är det alltid roligt att höra var på Öland andra har vuxit upp. Den här gången var världen mindre än vanligt, för vi kom från samma socken. Hon var tio år yngre än jag, så vi mindes inte varandra, men vi kände till varandras föräldrar.

Sparad semester.

Jag tror det jobbas över mer på min förra avdelning än på min nuvarande, men det dyker upp övertid med skrämmande jämna mellanrum där jag är nu också. Oftast beror det på tappade volymer, eftersom teori och praktik inte stämmer speciellt väl överens, när man lägger en budget. Jag jobbade en söndagsnatt i september, och nu på söndag är det dags igen. Förr var jag extremt tjurig när det kom till övertid, men fungerar det att få det som komp har jag insett att jag lika gärna kan vara ledig en annan natt istället. Tyvärr litar jag inte riktigt på min arbetsgivare, så jag tyckte det var bäst att kolla upp så jag verkligen hade fått den förra söndagen som kompledighet, innan jag jobbade mer övertid. Jag är den enda på mitt nattskift som inte jobbar mertid, så ingenting hade förvånat mig mindre än om dom hade gett mig övertidssöndagarna som mertid istället. Lönelappen med dom uppgifterna har inte kommit ännu, men man kan logga in med passerkortet i systemet och se alla aktuella siffror. Kompsaldot såg ut som jag hade hoppats. Den enda överraskningen var istället att jag hade en sparad semesterdag från förra året. Det har aldrig hänt förr. Jag tror man får spara femte semesterveckan i fem år eller något, men det skulle gräma mig extremt mycket att dö ifrån en massa sparad semester. Jag vet att min gruppsamordnare hjälpte mig att pussla så jag skulle få ut alla dagar innan semesterperioden var slut. När jag kollade mina lönebesked insåg jag att den där sparade semestern har funnits med på varje lapp sedan april. Precis då hade jag gått från 21 till 22 semesterdagar. Det hänger väl ihop med att jag bara jobbar fyra nätter i veckan, och att jag har jobbat lite olika procent dom senaste åren. Semesterrätten är 25 dagar, men jag har bara 22.

Klockor.

Min invärtes klocka är inte så mycket att skryta med. Som för dom flesta andra går tiden väldigt olika fort beroende på vad jag gör och hur roligt jag har. I fredags när jag lagade mat tyckte jag ändå att en halvtimme drog ut på tiden. Mycket riktigt var den redan slut, när jag gick ut i hallen och kollade en annan klocka. Exakt slut dessutom, så det var alldeles lagom. Det har hänt tidigare att köksklockan har dragit sig, så innan jag började med maten hade jag bara vridit fram den, när den var fem minuter efter dom andra klockorna. Jag hade varken tänkt på att orsaken kunde vara att batteriet började ta slut, eller noterat att sekundvisaren stannade en stund senare. På klockan i hallen är det inte lätt att se om den går eller inte, för den saknar sekundvisare. Det är en stor väggklocka med utanpåliggande visare. Ändå har jag plockat ner den från väggen och använt skruvarna på baksidan varje gång jag har ändrat mellan sommartid och normaltid. Det har inte slagit mig förrän helt nyligen att det är betydligt enklare att bara sträcka upp handen och dra i själva visaren. Jag vet i och för sig inte om det kanske inte är bra att göra så. Någon som har koll och vet om det är okej? Tyvärr (?) är inte klockan på bilden min.

Fisk.

Min far var yrkesfiskare, så jag åt mycket fisk när jag växte upp. Ål är gott både rökt och stekt. Inkokt var jag mera tveksam till, men i ärlighetens namn tror jag aldrig att jag har smakat det. Mammas kokta torsk med äggsås var en favoriträtt. Hon fortsatte bjuda på stekta flundror efter att hon hade skaffat lägenhet i Kalmar för att slippa pendla till jobbet. Fläkten där kan inte ha varit något vidare, för tyvärr satt stekoset kvar i kläderna när man kom därifrån. Men gott var det. Efter att hon hade gått bort bjöd pappas nya kvinna flera gånger på ugnsstekt lax. Stekt sill, eller strömming som vissa skulle säga, fick jag så sent som för några år sedan, när jag besökte min bror i Hälsingland. Vi var hembjudna till hans tidigare svärmor. Tyvärr tog jag inte chansen att lära mig tillaga fisk själv medan mamma levde. Det har mest blivit köttfärs, korv och fläskfilé här. Nu har jag i alla fall upptäckt att laxfiléer lagar sig själva, om man bara stoppar in dom i ugnen. Brer man över färskost i goda smaker blir det extra smarrigt. Jag gjorde så i fredags kväll, och la ut ett kort på mitt fredagsmys på nätet. Det intressanta var skillnaden på kommentarer. På Facebook undrade en kvinna i min egen ålder vad det var, eftersom det var svårt att se. På Instagram frågade en yngre kille vem jag nu hade styckat upp. Kortet på pappa med en nyfångad ål är femtio år gammalt.