Fredagen den trettonde hann inte ens börja innan jag råkade ut för en olycka på jobbet i natt. Jag fastnade med foten, och det small till så jag trodde jag bröt benet, när jag ramlade därifrån. Man kan väl se det som tur att jag inte gjorde det, snarare än som otur att jag slog mig över huvud taget. Rejält svullet blev det i alla fall, som det blir av såna där smällar. Min tanke var ändå att fortsätta jobba, men det var verkligen oskönt att springa runt. Det gjorde till och med ont när jag satt ner och körde in bitar. Jag längtade bara efter att få ta av mig skyddssko och stödstrumpa och lägga upp benet högt med något kallt på. Efter någon timme gav jag upp och gick hem. Eller cyklade då. Gissa om jag var glad att jag hade cykeln just igår. Det hade definitivt inte varit kul att linka hela vägen hem. Jag tog till och med hissen ner till markplan från mitt omklädningsrum. Det slog mig inte förrän jag kom in i den att jag aldrig hade använt den ensam tidigare. Jag lyckades stanna på rätt plan, men när inte dörrarna öppnades automatiskt var paniken nära. Som väl var hittade jag knappen till dom också. Min gruppsamordnare hade skickat med mig en kylpåse hem, så jag satt med benet på en stol och såg på ”Bonde söker fru”. Den äldsta av bönderna är inte mer än 49, men jag noterade förra veckan att en av hans brevskrivare var jämngammal med mig. Han hade fastnat direkt för en av tjejerna, och ville inte fortsätta träffa någon annan. Gissa vilken! Bilden överdriver möjligen min faktiska skada, men definitivt inte min upplevelse av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar