"Jag springer."

Ett av dom mest fascinerande inläggen på Facebook på sistone var från Byteatern i Kalmar. Dom ska sätta upp en föreställning som heter ”Jag springer”. Den handlar om en man som börjar springa en timme efter sin dotters död, och sedan kan han inte sluta. Mitt i sorgen, förlusten och orättvisan blir löpningen en väg in i ett tillstånd av frihet, där han känner sig lätt och fri och stark. Han kan andas igen. Och kanske kan han på̊ så vis åter komma nära sin avlidna dotter. Rent praktiskt är det alltså en skådespelare som springer och pratar samtidigt i åttio minuter. I min värld skulle en av dom sakerna i taget vara en prestation. Ungefär nio kilometer kommer han att springa per föreställning. Edvin Bredefeldt heter skådisen som ska stå för bedriften. Han tränar fem pass i veckan, och har gått ner tjugo kilo under förberedelsearbetet.
Ett annat inlägg var från Kalmarposten. Det handlade om tre tonåringar, som hade ”prova på praktik” i sommar. En av tjejerna hette Nea Johnsson. Jag umgicks en del med mina sysslingar när jag var barn. Deras mamma hette Linnéa Jonsson, men kallades oftast för Nea. Hon skulle ha varit närmare nittio nu, om hon hade fått leva, men hon dog redan på åttiotalet. 

 

Smådjur.

Under gårdagens promenad gjorde särbon mig uppmärksam på att ett stort barr hade fastnat på mitt byxben. Eftersom jag inte kunde se på baksidan av benet, chansade jag bara, och fick tag i det. Innan jag hann kasta det ifrån mig, sprattlade det som förväntades vara ett barr till i handen på mig. Så snabb har jag nog aldrig varit att slänga bort någonting. Det som på håll såg ut som ett tallbarr, visade sig nämligen vara ett kryp likt det på kortet nedan. Fotot har mannen i mitt liv tagit vid ett tidigare tillfälle på en planare yta. Han kallar dom syrsor, och det har fått mig att tro att syrsa och gräshoppa är samma sak. När jag kollade på nätet såg dom inte exakt likadana ut. Det visade sig dessutom att syrsorna är så pass ovanliga i Sverige, att det vi uppfattar som ljud från syrsor under sommaren i regel kommer från vårtbitare och gräshoppor. Jag kan alltså med gott samvete återgå till att kalla dom små krypen för gräshoppor. Det gläder mig, eftersom mina tungrots-r gör det extremt svårt att uttala rs-ljudet. Skrämde mig gjorde hur som helst det lilla livet, men inte hälften så mycket som bilförarna på gatan vi brukar gå. Man kan köra runt, och där är nästan ingen trafik. Det utnyttjar nybörjarna till att övningsköra där. Jag minns fortfarande att jag tyckte vägen kändes väldigt smal, när jag började köra bil för mer än fyrtio år sedan. Jag ville helst köra mitt i gatan. Dom här damerna stryker istället så tätt intill vägrenen, att man som gående får hoppa ner i diket.

Vitvaddstäcket.

Medan vitvaddstäcket var inlämnat till kemtvätt, använde jag det täcke som det ersatte för tio år sedan. Det hade troligen följt med från föräldrahemmet. Otroligt nog var jag nästan femtio innan jag insåg att det antagligen var någon typ av juniortäcke. Jag vill kunna ligga raklång och ha täcket upp till näsan, fast det är vikt under madrassen i fotänden. Trots att jag bara är drygt en och en halv meter lång, var det knappt att täcket räckte till det. Det var nämligen bara 180 centimeter långt. När jag köpte ett nytt täcke var det två meter. Det var också standardlängden på dom nya påslakan jag fick köpa. Det var den enda längd jag hittade då, så jag är lite förbryllad över dom kortare lakan jag hade innan. Eftersom dom inte räckte till det nya täcket, fick jag sprätta upp dom i nederkanten tills jag hann köpa nya. Dom var så gamla och tunnslitna att det gick hur lätt som helst. Någonting annat jag uppskattar mycket med vitvaddstäcket är att det är så tungt. Det finns ju speciella tyngdtäcken, men det här fungerar lika bra. Det gamla var så lätt, att jag fick sova med både det och överkastet för att kunna ligga stilla. Jag fick ta till det knepet igen medan det nya täcket var på tvätt.

 

Elfte september.

I åttan hade jag foto som fritt valt arbete i skolan. Kortet nedan är både taget och framkallat under dessa lektioner. Varifrån strecken kommer minns jag inte längre. Jag väljer ändå att bortse från dom, eftersom det känns som en av dom få bilder på mig som jag inte har använt i bloggen tidigare. Den elfte september 1975 gjorde vi frukost på hemkunskapen. Tyvärr har jag inte skrivit något i dagboken om vad som ingick i denna frukost. I föräldrahemmet åt jag alltid flingor med mjölk på morgnarna, men jag antar att det bjöds på någonting mer avancerat när det var lektion.

Sju år senare inföll detta datum en lördag. Jag bodde i Kalmar, men var på besök på Öland. Hela familjen var samlad, och mamma bjöd på kroppkakor. Innan jag åkte hem var jag ute och plockade fem liter slånbär. Av dom gjorde jag sedermera slånbärslikör. Man hällde sprit och socker på bären och lät det stå i flera veckor. Helst skulle flaskorna skakas då och då.

För tolv år sedan hade jag fortfarande både fast telefon och en dosa med nummerpresentatör vid sidan om. Den elfte september 2008 gick inte det senaste numret att radera på nämnda dosa. Det visade sig till slut att jag inte hade lagt på luren ordentligt på telefonen i sovrummet. Den apparaten satt på väggen intill min huvudkudde, så den väckte mig många gånger under åren jag jobbade nattskift.

Höst i Paradiset.

Nu har balkongmöblerna åkt ner i källaren för i år. Det gäller att passa på när mattan är torr, och jag hade maximal tur med vädret. Bara någon timme efter att jag hade tagit in den, började det ösregna. Lite mer känslosamt än vanligt var det att sommaren tog slut just i år. Jag sitter nästan aldrig utomhus när jag är ensam. Det kan bli en kort stund medan jag läser någonting, eller för att svalka mig innan sänggåendet om det är hett. Annars använder jag i princip bara balkongen när min äldste bror är nere över midsommar och när årets vinkväll går av stapeln. Båda dom evenemangen var inställda i år på grund av pandemin, men särbon och jag har tillbringat desto mer tid där ute. Vi har spelat, fikat och bara suttit och pratat ute på balkongen. Så har vi plåtat förstås. Det bifogade kortet på oss är taget där i somras, medan det var som grönast utanför. Därför känns det lite extra tungt att sommaren är över för i år, även om det är skönt att ha plockat in allt. Det blåser snabbt in mängder av barr, och jag vill inte att min balkong ska bli som grannens. Där syns knappt mattan under drivorna av tallbarr.

 

Frågor.

Många verkar enbart kolla på bilder och läsa rubriker i sitt Facebookflöde. Sedan kommenterar dom utan att veta riktigt vad, eftersom dom inte har brytt sig om att klicka på länken som alltihop handlar om. Riktigt festligt blev det när Karolinska institutet hade lagt ut en länk till en undersökning. Dom ville veta vilka effekter pandemin har på psykisk hälsa och livskvalitet. Ovanför länken stod det ”Hur har covid-19 påverkat dig?” Istället för att klicka sig fram till undersökningen hade flera hundra personer svarat på den frågan i kommentarsfältet. På varje kommentar hade någon på institutet tålmodigt svarat: ”Tack för att du delar med dig. Om du vill och kan dela med dig av dina erfarenheter till forskningen, så kan du anmäla dig till studien via länken i annonsen.” Jag vet inte om någon brydde sig om uppmaningen. Efter att så många hade fått samma svar, kan jag tycka att resten som ville svara på frågan borde ha uppmärksammat det, men så var det tydligen inte. Annars kan jag fascineras av hur mycket tid många verkar ha till att både läsa andras kommentarer och att kommentera dom i sin tur. Alla har vi uppenbarligen olika intressen och gör olika prioriteringar.

 

TV-program.

Så länge jag kunde spela in från tv:n missade jag knappast några av dom program jag ville se. Då kunde jag spara under flera veckor. Numera är det playtjänster som gäller. SVT brukar vara ganska generösa med hur länge deras program ligger kvar där. Vill jag se någonting från TV4 är det värre, för där har man bara några dagar på sig. Jag är för lat för att kolla upp vad som finns kvar hur länge, och trixa för att hinna se så många program som möjligt. Istället tar jag det jag allra helst vill se i första hand, för att vara säker på att inte missa det. Senast var det första avsnittet på säsongen av ”Klassfesten” jag gick miste om. Det hade hunnit försvinna, så jag fick nöja mig med det andra. Det slog mig inte förrän jag började skriva om det att det verkar finnas två olika versioner av TV4 play. I Telias version finns betydligt färre program än på nätet. När ”Bonde söker fru” kör ett specialprogram på play finns det inte där. Då får jag plocka fram min gamla tv-dosa och se det via smart-tv:n. Nu inser jag att jag kan se det missade avsnittet av ”Klassfesten” också så. Någonting som jag inte tänkte på förrän det avsnitt jag såg var slut, var att det programmet också var Corona-anpassat. Dom brukar ha en stor publik, och börja med att gästerna pekar ut sina klasskamrater. Nu hade dom bara några ur vardera klass på plats.