Under gårdagens promenad gjorde särbon mig uppmärksam på att ett stort barr hade fastnat på mitt byxben. Eftersom jag inte kunde se på baksidan av benet, chansade jag bara, och fick tag i det. Innan jag hann kasta det ifrån mig, sprattlade det som förväntades vara ett barr till i handen på mig. Så snabb har jag nog aldrig varit att slänga bort någonting. Det som på håll såg ut som ett tallbarr, visade sig nämligen vara ett kryp likt det på kortet nedan. Fotot har mannen i mitt liv tagit vid ett tidigare tillfälle på en planare yta. Han kallar dom syrsor, och det har fått mig att tro att syrsa och gräshoppa är samma sak. När jag kollade på nätet såg dom inte exakt likadana ut. Det visade sig dessutom att syrsorna är så pass ovanliga i Sverige, att det vi uppfattar som ljud från syrsor under sommaren i regel kommer från vårtbitare och gräshoppor. Jag kan alltså med gott samvete återgå till att kalla dom små krypen för gräshoppor. Det gläder mig, eftersom mina tungrots-r gör det extremt svårt att uttala rs-ljudet. Skrämde mig gjorde hur som helst det lilla livet, men inte hälften så mycket som bilförarna på gatan vi brukar gå. Man kan köra runt, och där är nästan ingen trafik. Det utnyttjar nybörjarna till att övningsköra där. Jag minns fortfarande att jag tyckte vägen kändes väldigt smal, när jag började köra bil för mer än fyrtio år sedan. Jag ville helst köra mitt i gatan. Dom här damerna stryker istället så tätt intill vägrenen, att man som gående får hoppa ner i diket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar