Trettioförsta januari.

 Sista januari har varit en social dag för mig ända sedan jag började skriva dagbok som tioåring. Åtminstone skulle jag fylla tio i mars det året. Den här morgonen vaknade jag vid halv åtta på morgonen hos en kompis, som jag hade sovit över hos. En timme låg jag och väntade på att hon också skulle vakna, innan jag steg upp fast hon sov. När vi fyllde femton hade en klasskompis födelsedagsparty denna kväll. Hon bodde med sin familj i en nerlagd skola och dom hade spolat is ute på skolgården. Jag var ute och åkte skridsko. Så blev vi bjudna på någonting att äta, men annars såg vi mest på tv. 1981 var Lena och jag ute och åt pizza. Efteråt blev det saft, bullar och tv hemma hos henne. Problemet för mig är att jag har känt på tok för många Lena för att komma ihåg vilken av dom det var. Då är det lättare att placera Ing-Marie, som jag umgicks med två år senare, för jag har bara träffat en enda person med det namnet. Tre år senare träffade jag henne igen samma datum. Då var vi med Gullan på Sandra dansrestaurang. Hon är också lätt att placera precis som Maj-Lis, som jag umgicks med 1984. Den trettioförsta januari 1998 var min bror och jag på Ståhls möbler i Trekanten och beställde bokhyllan på bilden. Jag hade inget betalkort på den tiden, så det blev en extra resa för min chaufför till Nybro för att hämta pengar. Det är åtta sektioner, så en grannflicka var uppe och hjälpte mig att lyfta på dom som skulle vara överst. Förvaringsutrymmen får jag aldrig nog av, så jag älskar den där hyllan lika mycket efter tjugotre år.  

Vändplanen.

 När jag flyttade hit för trettio år sedan såg det ut som på bilden nedan utanför mina fönster. Den lilla plätten användes att parkera trampcyklar och motorcyklar på, och jag kan inte minnas att det var några problem med det. Det bör väl i och för sig ha varit bökigt att köra den smala gången upp till våra portar med bil och sedan inte ha någonstans att vända. När den där plätten officiellt blev vändplan minns jag faktiskt inte. Jag antar att det inte bor lika många hojåkare i huset längre. Jag känner i alla fall ingen. Framkomligheten har knappt ens blivit märkbart bättre. Vissa ställer ifrån sig bilen mitt på den smala gången, så ingen annan ens tar sig fram till vändplanen. Andra långtidsparkerar på den. Det hjälper varken med en skylt som säger att parkering är förbjuden eller grannarnas arga lappar. Rekordet togs av en bil som stod kvar i flera dygn nu i veckan. Den var dessutom så snett inkörd att ingen annan fick plats att använda vändplanen. Jag konstaterade på nätet att ägaren hade fyra bilar till, så han brydde sig väl inte så mycket. Vaktmästaren försökte få fram ett telefonnummer till honom utan att lyckas. När snön kom blev bilen instängd av en upplogad vall. Ändå försvann den till slut, och nu är hela vändplanen skottad.

Fascinerande läsning.

 Hyresgästföreningens tidning ”Hem och hyra” berättar om dom mest skiftande människoöden, även om alla har med bostäder att göra. I årets första nummer var det en kvinna som stundtals hade betalat hyran med sex för att inte bli vräkt. Nu när hon var skuldfri och kunde betala i reda pengar försökte hyresvärden sätta dit henne för obetalda hyror. En kille låg, om jag förstod saken rätt, i skilsmässa. Han skulle hur som helst flytta från en villa till en mindre tvåa på 63 kvadratmeter. Det får mig att undra hur pyttelitet mitt eget hem är, med tanke på att min tvåa bara är 54 kvadrat. Artikeln gällde annars mest det faktum att fastighetsbolagen har valt att ställa in lägenhetsvisningarna på grund av pandemin. Han får alltså inte se sin lägenhet förrän han flyttar in. Så ville köparen av villan ha tillträde så fort som möjligt, så tills han får sin lägenhet hade den här mannen hyrt ett garage där han förvarar sina möbler. Pensionären som hade blivit vräkt från sin femrummare på 130 kvadratmeter i Stockholm tyckte nog betydligt mera synd om sig själv än vad jag tyckte om honom. Många pensionärer har väl inte ens 12300 kronor i månaden i pension. Mycket mindre har dom råd att betala så mycket i hyra. Den här mannen vägrade byta ner sig och blev istället vräkt. Nu bodde han i ett rum på 20 kvadrat på ett omvårdnadsboende.

Alla dessa glasögon.

 Den absolut vanligaste frågan i mitt och särbons förhållande torde vara ”Har du sett mina glasögon?” Han är visserligen till skillnad mot mig bra på att ha sina på näsan hela tiden, men tar han någon gång av sig dom försvinner dom direkt. Han har dessutom alltid med sig läsglasögon när han kommer hit och har jag förstått saken rätt så har han ett tredje par hemma. Jag har lika många, så det är bara hälften av våra glasögon som syns på kortet nedan. Det lade jag upp på Instagram för ett år sedan, när jag kände att det började bli åldringsvarning på oss. När särbon skulle gå hem till sig häromsistens hittade vi inte hans läsglasögon. Det har hänt förr att han i det läget har upptäckt att dom låg kvar i hans egen lägenhet, men nu var han någorlunda säker på att dom hade varit med hit. Jag brukar flytta dom från köksbordet till hatthyllan, för att dom ska komma med honom hem, men den här gången stod dom ingenstans att finna. När mannen i mitt liv hade gett sig iväg föll min blick på min jacka som hängde i hallen. Vi har varsin nästan likadan och det har hänt att han har varit på väg att ta fel. Nu sa jag högt för mig själv ”Han har väl inte lagt dom i fel jacka?” Jag kollade till fickan som han brukar stoppa dom i på sin egen jacka mest för säkerhets skull, och där låg dom.

Inressant... eller inte.

 Artikeln om Dan Håfström nedan klickade jag inte ens in på. Jag tänkte bara när jag såg den att han kanske borde fundera på sitt val av frisyr. Det är ju inte så vansinnigt många vuxna män som har ett stort, rött, lockigt hårsvall. Så lik sin rollfigur Birk som han är även som vuxen kanske det vore en bra idé att kapa lockarna, om han verkligen vill bli bortglömd. Sedan har jag självklart insett att rubrikerna ofta är en variant av sanningen. Kända par som bryter upp gör det sällan från varandra. Istället flyttar dom tillsammans till ett nytt hus. Om en programledare försvinner från sin post, så är det oftast bara över semestern eller något liknande. Ett tragiskt dödsfall kan lika gärna gälla ett husdjur som någon avlägsen släkting. Det allra mest irriterande för just mig med att följa ”Hänt” på Facebook, är ändå vilka artiklar dom väljer att låsa. Ser jag en rubrik om några människor som intresserar mig, är den ofelbart låst. Det skulle aldrig hända om det handlar om familjen Wahlgren. Självklart skulle jag kunna betala för en prenumeration för att få läsa allt, men jag intalar mig att jag klarar mig utan att veta precis allt om dessa människor.

Omtänksam man.

 Min stora kärlek är en mycket omtänksam man. Varje vecka tar han en tur till Kvantum och handlar allt som är tungt och/eller otympligt. Han gör det både för att underlätta för mig och för att bidra till det som han ser som vårt gemensamma hushåll. Den här årstiden, när det är risk för halka, vill han ogärna ge sig ut med cykeln. Han bär istället alla dom tunga varorna på ryggen och i händerna. Igår levererade han bland annat toalettpapper. Det var från Serla och tidigare stod det miljöval på förpackningen. Nu kallades det istället för smart. Jag kan inte sluta undra vilket sätt ett toalettpapper kan vara smart på. Någonting som kändes vettigt till min särbo, som är omåttligt förtjust i hushållspapper och torkservetter, var hushållsark med papper. Det fanns en dispenser att köpa att lägga dom i. Möjligen är dom inte lika smarta i vår livsmedelsbutik, för där säljer dom dispensern men inte papperen som ska ligga i den. Åtminstone inte i nätbutiken. Den blev jag tvungen att lusläsa, efter att någon hade upplyst mig på Facebook, om att dom tar mer betalt för produkterna där än i den fysiska butiken. När jag jämförde med mina digitala kvitton, var varenda vara mycket riktigt några kronor dyrare på nätet. Dom har sänkt avgiften för hemkörning och tagit bort den helt för att dom plockar ihop varorna. Tydligen har dom lagt över kostnaden på det man handlar istället.

Langos.

 Langos har jag gjort några gånger vid det här laget. I mitt recept står det att det ska vara pressad potatis, men någon potatispress har jag aldrig ägt. Hos andra har jag läst att man ska riva potatisen på rivjärn, men att riva kokt potatis låter väldigt kladdigt. Jag har helt enkelt mosat den med en gaffel. I december köpte vi en potatispress som gemensam julklapp. Problemet var att den sedan inte kom till användning förrän nu i lördags. Vid det laget hade jag hunnit glömma var jag hade lagt den. Jag hade inget minne av att ha sett den i något skåp, så vi hade snudd på skallgång innan vi hittade den. Mitt största problem under tillverkningen av langos har varit hur kladdigt det har blivit. Degen har varit som klister och det har inte hjälpt hur mycket olja jag har haft på både händer och skärbräda. Den har ändå fastnat överallt. Mer mjöl lät som en bra idé, så jag googlade för att se hur mycket extra man vågade ta. Det visade sig att i princip alla recept utom mitt innehöll en enda potatis och mängder av mjöl. Jag har förmodligen hittat det enda receptet på hela Internet där det står att man ska ha hälften av varje. Även mängden riven potatis anges i deciliter och det är inte lätt att räkna ut i förväg hur många knölar man ska koka. Jag brukar öka på mjölmängden så att det blir hälften av varje, när jag har kokat mer potatis än planerat. När potatisen hade passerat pressen blev den inte lika kompakt, vilket innebar att det blev extra mycket deg den här gången. Jag äter det gärna en annan dag utan att behöva stå och kladda igen, så mig gör det inget att det blev ”några” langos extra. Det mest positiva var ändå att det då automatiskt blev högre procent mjöl i degen, så den blev betydligt mer lätthanterlig.