Langos.

 Langos har jag gjort några gånger vid det här laget. I mitt recept står det att det ska vara pressad potatis, men någon potatispress har jag aldrig ägt. Hos andra har jag läst att man ska riva potatisen på rivjärn, men att riva kokt potatis låter väldigt kladdigt. Jag har helt enkelt mosat den med en gaffel. I december köpte vi en potatispress som gemensam julklapp. Problemet var att den sedan inte kom till användning förrän nu i lördags. Vid det laget hade jag hunnit glömma var jag hade lagt den. Jag hade inget minne av att ha sett den i något skåp, så vi hade snudd på skallgång innan vi hittade den. Mitt största problem under tillverkningen av langos har varit hur kladdigt det har blivit. Degen har varit som klister och det har inte hjälpt hur mycket olja jag har haft på både händer och skärbräda. Den har ändå fastnat överallt. Mer mjöl lät som en bra idé, så jag googlade för att se hur mycket extra man vågade ta. Det visade sig att i princip alla recept utom mitt innehöll en enda potatis och mängder av mjöl. Jag har förmodligen hittat det enda receptet på hela Internet där det står att man ska ha hälften av varje. Även mängden riven potatis anges i deciliter och det är inte lätt att räkna ut i förväg hur många knölar man ska koka. Jag brukar öka på mjölmängden så att det blir hälften av varje, när jag har kokat mer potatis än planerat. När potatisen hade passerat pressen blev den inte lika kompakt, vilket innebar att det blev extra mycket deg den här gången. Jag äter det gärna en annan dag utan att behöva stå och kladda igen, så mig gör det inget att det blev ”några” langos extra. Det mest positiva var ändå att det då automatiskt blev högre procent mjöl i degen, så den blev betydligt mer lätthanterlig.