Språket i min morgontidning fortsätter störa mig. Godkänt betyg i svenska verkar inte vara något krav för att komma in på journalistutbildningen, och korrekturläsarna har man väl sparat bort. Gårdagens favoriter var dels ett tågsätt. Jag misstänker starkt att dom menade ett tågset, även om det självklart kan ha gällt ett lok med attityd. Så var det den enda framkomliga vägen för flyktingarna från Syrien. Den gick över det dödsfarliga Medelhavet. På min tid hette det livsfarliga, men det kanske är ändrat. Efter att ha läst tidningen fick jag lov att lugna nerverna med ett av alla dessa Facebooktest, som jag har förstått att man ska undvika. Det är något om att man ger sitt samtycke till att dom använder informationen från ens sida till annat. Jag misstänker starkt att dom gör det med eller utan samtycke, så jag kostar på mig att skita i vilket. Nu visade det sig att min själ fanns vid Bläsinge hamn. Det fick mig att tänka på Elin. Hennes man var fiskare, och även sedan han hade gått bort satt hon utanför deras sjöbod/sommarstuga nere vid hamnen hela somrarna. Sista gången jag träffade henne satt vi där och pratade. Hon har varit död i tjugo år, så det är ett tag sedan, men jag är övertygad om att hennes själ finns där nere vid hamnen. Det jag saknar mest med kusten här inne i skogen är annars fullmånen över havet. Något av det absolut vackraste jag vet är en mångata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar