Tjugoandra april.

Det närmare fyrtio år gamla kortet nedan är taget utanför min högstadieskola, och tjejerna är några av mina klasskompisar. Man var inte så noga med var och på vad man satt i den åldern. Ja, utom en av oss då. Jag utgår från att dörren vi blockerade inte var en som användes speciellt ofta. Hade det varit i modern tid hade väl allihop haft varsin smartphone i händerna. Den tjugoandra april verkar ha varit vikariernas dag medan jag gick på högstadiet. I sjuan hade vi en vikarie i matte och i nian kemiskrivning för en annan vikarie. Det tragiska med provet ifråga är att jag enligt dagboksanteckningen inte kunde någonting. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag aldrig kom ihåg att göra några läxor. Jag är betydligt mer välstrukturerad idag, men nu känns det lite sent påtänkt att börja plugga. Min lärarinna i tyska höll på med politik, så varför hon ofta var ersatt med någon vikarie förstår jag. Den hyfsat höga frånvaron bland resten av lärarna har jag däremot ingen förklaring till. Jag minns inte att vi någonsin hade någon vikarie i den lilla byskolan där jag gick på låg- och mellanstadiet, så det kan kanske ha haft med arbetsmiljön att göra. Det märks i alla fall att närminnet försvinner före allt gammalt mög som man har lagrat långt bak i hjärnan. Jag, som har så svårt för namn, minns exakt vad alla mina lärare hette, fast jag slutade skolan för nästan fyrtio år sedan.